Little Children – Traveling Through Darkness

För 20 år sedan var tv-serier förknippat med typ Fresh Prince och Huset fullt. Men vid millenieskiftet kom högsatsande produktioner som Six Feet Under och HBO blev högst bidragande till att tv-serier inte fortsatte vara något man glodde på vid magsjuka eller extrem tristess. Istället konkurrerar långkörare nu gammal hederlig film. Det har inneburit för soundtracks vad internet inneburit för spridningen av musik (om man tar i från tårna, men i alla fall). Hur som helst har flera artister har slagit sig in i folks medvetanden via OC, Breaking Bad och Lena Dunhamns Girls.

En av de svenska artister som gått serievägen är Linus Lutti som under namnet Little Children har hörts i bland annat Grace Anatomy, Bones och The Originals. Det har satt riktig snurr på hans karriär och i höst turnerar han i USA. Men redan nu levererar han färska nyheter, EP:n Traveling Through Darkness, som är det första släppet där Lutti själv kirrat både låtar och produktion.

Eftersom jag inte äger någon spåkula får framtiden utvisa hur det blir med tv-seriemedverkande för Lutti framöver. Men Traveling Through Darkness är som klippt och skuren för att göra vilken lågbudgetproduktion som helst till en riktig ass kicker. Med blurrad indierock, ett stänk folk och ett stort stycke singersongwriter-ådra misstänker jag att Lutti sneglat på kolleger som Bon Iver, The War on Drugs och Nick Drake.

EP:n har ett jämnt, outtröttligt road movie-driv och den pulserande duetten med Titiyo, med samma namn som EP:n, är så bildlig att jag vill ta på de amerikanska motorvägar och stränder den projicerar. ”Song #4” är rak, varm gitarrpopp som passar i en nykär soluppgång. Refrängen i ”We’re Falling” lockar mig att sjunga rakt ut på gatan och skutta lite så att några tjuvrökande tonåringar skrattar rått åt mig (observera att det var värt det). Det är välspelat, vackert och lättsmält. TV-mässigt helt enkelt. Och, passande nog, väldigt känslomässigt.

Lutti är nämligen före detta terapeut och för honom har musiken varit ett sätt att uttrycka ”sentimentaliteten och enstöringen som genomsyrat hans identitet”, i alla fall om man ska tro presentationen på skivbolaget Cosmos Musics hemsida. Jag är en rätt osentimental typ som kan bli lite skrämd av ambitiösa känsloerkännanden utanför studion. I alla fall innan jag hört spektaklet. Men när det gäller Little Children lyckas han slingra sig förbi mina förutfattade meningar och faktiskt slå an någon slags sträng djupt nere i mitt svårflörtade inre.

Det här är en jättetrevlig EP. Men det finns en risk, att den lullar förbi lika smooth som likt soundtrack som klipptes ner i slutproduktionen för att spara pengar. För Traveling Through Darkness är inget supernytt under solen, eller i mörkret heller för den delen. Men efter några lyssningar stannar den i alla fall kvar i min spellista med det extremt lökiga men talande namnet ”Lovely Pain”.

[Cosmos Music, 2 juni]

 

7