The Tarantula Waltz – Lynx

När jag var i tonåren var jag arg på min farsa för att han spelat så mycket folk och country under min uppväxt. Det färgade liksom av sig, och när jag skulle skriva feta rocklåtar var allt som kom ur fingrarna Johnny Cash-rip offs. Det upplevde mitt 14-åriga jag som vedervärdigt samtidigt som jag lyssnade på country/folk i hemlighet, på omärkta plattor brända från Napster. Men den tiden är förbi. Med First Aid Kit, som bland annat hyllat Cash i ”Emmylou” har amerikansk folk med a little bit of indie-aura blivit top of mind och jäkla fett. Naturligtvis har fler band bidragit till att sätta genren på kartan, men tacka musikgudarna för Johanna och Klara Söderberg.

Bland folk-reclaimarna finns också The Tarantula Waltz, låtskrivaren och artisten Markus Svenssons solo-alter ego, som släppt ett gäng framgångsrika alternativa folkplattor i singer-songwriter tradition. Inte alls märkligt att han har jämförts med Bob Dylan efter släpp som Tinder Stick Neck. På senaste EP:n Lynx har han slagit sig ihop med The Tallest Man on Earth aka Kristian Matsson som både producerat och spelar instrument på de fyra spåren. Idylliskt nog är alltihop inspelat i Matssons studio i Dalarna och i sommar ska killarna turnera tillsammans på redan utsålda scener. Ett samarbete mellan dessa två folkindiemusikens Messiasar verkar ju minst sagt idealiskt, och det bör väl sägas, höjde mina förväntningar till tokhöga proportioner.

Och visst är Lynx fantastiskt vacker. Till tonerna från genuint klagande strängar filtras min värld i sepia. Och Waltz wailingar i titelspåret – jag dör lite! Blir typ kär. Låten ”Northern Lights” klingar som en kristallkrona glittrar och får mig att vilja springa omkring i vit alv-klänning vid en måndränkt tjärn.

Men det finns ett stort problem. Förutom ”Lynx” som om än nedtonad är en klockren hit, är det här en jämntjock kompott av väl valda, nedtonade folkklichéer. Det är ju hur oklanderligt som helst, men jag tappar tråden på en tyvärr ganska blek EP. Mest av allt saknar jag peppen från tidigare plattor, tänk ”Bacchus” och ”Tritonus” på Did Not To Find But To Forget, To Leave Behind. Det här är mer vaggvisa än vad det är ”carrying away beautiful” och jag måste sitta och stirra på en spricka i min vägg för att kunna koncentrera mig på resterande spår.

[Woah Dad!, 20 maj]

 

5