Det är ingen hemlighet att forne Girls-sångaren Christopher Owens har ett gått öga till Lawrence Hayward – sångare i det legendariska indiebandet Felt. Denna vurm dras till sin spets i ”Me Oh My”, där sången och orgeln får en att leta upp Forever Breathes The Lonely Word från 1986. I bakgrunden hörs en bubblande Beach Boys-kör. Det är i denna stund som jag återfår intresset för Owens, ett intresse som jag tappade redan vid Girls andra album. Det som tilltalar är lekfullheten, de raka melodierna och känslan av att musik ska vara roligt. Detta innebär inte att skivan saknar melankoli eller vilsna knarkberättelser. Tvärtom!
”Heroine (Got Nothing On You)” kläs i de mest inbjudande doo-wop-toner, men avslutas neddämpat och sorgset. Inledande spåret ”Another Loser Fuck Up” är sjuttiotalsrock och påminner om de mest gitarrdrivna spåren på Girls självbetitlade debutskiva. Owens tar återigen på sig rollen som världens störste förlorare. Håkan Hellström har trots sin spelning på Ullevi ambitionen att inta denna roll, men förlorarrollen är mer trolig i denna kontext. Åtminstone delvis.
I mångt och mycket är detta en skiva som andas retro. De flesta låtar blickar bakåt; 70-tal varvas med 60-tal, för att sedan transformeras till 50-tal. Owens har med stor frihet lånat melodier från pophistoriens bästa låtskrivare, men det finns värre brott. Det är dock svårt att bortse från att vissa spår tenderar att förlora sig själva i ett sömnigt jammande. Det ska aldrig vara tråkigt att lyssna på musik.
Överlag är denna en skiva ett fall framåt från de två första soloalbumen, men samtidigt är det svårt att bli sams med alla sexton spåren. Jag tar således med mig de bästa låtarna, skrotar resten, för att slutligen arkivera 8-9 låtar. Ett godkänt resultat.
(Self-released, 27 maj)
