Paradise Lost – The Plague Within

Under de 25 år som gått sedan Paradise Lost släppte sin debut, har Yorkshire-kvintetten och dess publik färdats från dödsdoom via majestätisk gothmetall och rockig syntpop till simpel heavy metal.

Inför fjortonde albumet The Plague Within viskades det att gitarristen Gregor Mackintoshs dödsiga sidoprojekt Vallenfyre och sångaren Nick Holmes nya uppdrag i supergruppen Bloodbath skulle spela in mycket på soundet – det var delvis rätt.

Bandet gothdoomar sig genom ”No Hope in Sight”, flörtar med Amon Amarth i ”Terminal”, gör en riktig gothmetallpärla med syntstråkar och kvinnlig sång i ”An Eternity of Lies”, plockar med ”Punishment Through Time” upp ett riff som måste ha legat i Mackintoshs byrålåda sedan Icon, levererar med ”Beneath Broken Earth” det tyngsta doomtugg de någonsin bjudit på, och är allmänt lysande på att blanda sin historia – inklusive de utskällda åren – med ett fräscht sound.

Men så blir det som så ofta med Paradise Lost: de tappar det, för att sedan hämta hem det igen på slutet.

Både ”Flesh from Bone” och ”Cry Out” spretar misslyckat åt alla håll och blir i slutändan bara något som mest känns sista-minuten.

Dalarna är dock inte alls lika djupa som de varit på de senaste åtta plattorna och ”Return to the Sun” är en monumental avslutning som ger mer plåster på såren än en behöver.

Den största behållningen med The Plague Within är absolut Nick Holmes, som har total kontroll på sin röst oavsett om han dödsrosslar eller finsjunger – han har utvecklats rejält och aldrig låtit bättre.

Nej, det här är inte Paradise Losts bästa platta, men det är den bästa de gjort på 20 år.

[Century Media, 3 juni]

8