Sami Sirviö, Thomas Ökvist, Ulrich Bermsjö och Emma Veronica Johansson hälsar via Bon att de skiter fullständigt i vad folk tycker om deras nya ep. För er andra: här är min åsikt om The Gospels I Don’t Care.
Att Sami Sirviö är gitarrist i Sveriges största och bästa rockband Kent, vet de flesta. Vissa kanske också vet att Thomas Ökvist länge jobbat som husdesigner åt just Kent.
Den mindre kände Ulrich Bermsjö har varit i musikbranschen några år, och släppte senaste en platta 2012, delvis skriven och producerad av – Sami Sirviö. Han är dock mest känd som klubbarrangör och hästuppfödare.
Vad gäller Emma Veronica Johansson, innehåller cv:n medverkan i Top Model samt jobb som klubbvärdinna, modeskribent, skönhetsbloggare och stylist, men inget som har med musikskapande att göra.
Onekligen en brokig skara, som alla fyra står som låtskrivare, producenter, art directors, regissörer, fotografer, klippare och designers. The Gospel släpper nämligen I Don’t Care som lika delar ljud och bild, med en 30 minuter lång video som bildsätter ep:ns fem spår.
Musikaliskt är I Don’t Care mörk syntpop, inte helt olik Kents allra syntigaste utflykter, men utan den blytyngd som Sirviös kollegor Jocke Berg och Martin Sköld så effektivt skapar. Ulrich Bermsjös röst är klassisk vemodig brittisk 80-talssynt och gör sig perfekt i sammanhanget.
De fyra första texterna tycks behandla ett kärleksuppbrotts olika faser, medan avslutande ”Man Machine” är mer abstrakt med sitt citat från Bibelns Johannes 3:16 – på franska.
Poppiga öppningsspåret ”Only Love” är riktigt bra. ”Pearl Diver” är en betydligt mer nedtonad historia med akustisk gitarr och flera ambienta lager. Mittenspåret ”West Hollywood” har en magisk melodislinga och är musikaliskt den låt som mest liknar sentida Kent. ”Definition of Love” är den tveklöst mest dansanta låten på ep:n och känns med lite god vilja som en smärre hit från Erasure och Pet Shop Boys. Sist ut är redan nämnda ”Man Machine” som mest känns som något som Alexander Bard skrivit på en fikarast.
Så för att summera musikdelen: inte illa alls! Hade de nöjt sig där, hade betyget blivit en stabil sjua.
Visuellt då? Ja, där är det ingen tvekan om vem som är huvudpersonen. Emma Veronica Johansson i blond peruk och trenchcoat krälar på en trottoar, åker buss, fingrar på sin iPhone, ser svår ut, röker, äter popcorn, ser svår ut igen, åker lite mer buss, röker en cigg till, går på en grusgång, åker buss ännu en gång.
Efter nästan sex minuter ligger hon på rygg med ihopbundna händer i en sunkig hotellsäng. Det hela eskalerar snabbt med en plastpåse över huvudet. Sedan åker hon buss igen. Och tar en selfie. Tar en cigg i ett fönster. Springer, oklart vart. Åker buss. Ser svår ut. Sminkar sig på en säng, med ihopbundna händer. Går ut. Åker buss och sätter på sig solglasögonen först när hon satt sig, trots att hon precis innan kisat mot den starka solen. Borstar håret.
Helt plötsligt är hon i en bar. Lyfter på klänningen och skrevar, högst oklart varför. Sitter på bussen igen. Ser irriterad ut. Tillbaka på hotellrummet. På bussen. Blundar. Ligger på rygg på gatan, till synes aspackad. Åker taxi. Tuggar på peruken. Hotellrummet igen. Hon filmar sig själv. Provar en glittrig kappa. Tuggar på solglasögonen. Tittar förföriskt in i sin kameralins.
Den glittriga kappan blir vips svart, med ett raffset under. Förförisk blick i kameran igen. Fingrar på sina läppar. Kappan blir ljus. Miljöbyte till en bar. Peruken har åkt av. Hon sippar på en drink och filmar sig själv. Tar en cigg. Ligger helt plötsligt på gatan och smeker sig själv mellan benen. Ringer från en telefonkiosk. Filmar sig själv i en bar. Röker.
Så här långt är det mest en ganska fånig och illa klippt svartvit video.
Tjugotvå minuter in i videon spårar det ur fullständigt. Det börjar med att hon visar ena bröstet, där i baren. Sedan är hon tillbaka på rygg på gatan. Ena handen håller en cigg. Den andra är placerad mellan hennes ben. Det är här jag blir riktigt illa till mods och inser att det här inte kommer att sluta bra alls.
Jag tänker inte gå in i detalj på vad som händer de sista sex minuterna av I Don’t Care, men det involverar sex, en offentlig toalett, så mycket exponering av hennes bröst som möjligt och en kissande man.
Och vet ni, kära The Gospel – här skiftas rollerna.
Jag bryr mig inte ett jäkla dugg om det här är tänkt att vara konstnärligt eller att Emma Veronica Johansson själv säger att allt var ett skådespel och att det var jobbigt att inte kunna vara sig själv under hela inspelningen. Jag bryr mig inte om videon är tänkt att illustrera texterna på ett sjukt övertydligt sätt.
Jag bryr mig inte, för det här är bara vidrigt effektsökeri, oavsett om det är en manlig eller kvinnlig eller kollektiv hjärna bakom det hela. Jag bryr mig inte, för oavsett vad målet var, missar ni det med fyrtiotusen miljarder meter.
The Gospel skiter totalt i vad vi tycker om I Don’t Care, så det är ju inte mer än rätt att vi skiter totalt i The Gospel.
[Kapten Ah/Warner, 22 maj]
