En god grundtanke som sparkar neråt

Jan Gradvall skrev en söndagskrönika om att vi inte behöver lika många journalister som på den gamla goda tiden. Det var helt enkelt bättre förr. En krönika som tar upp ett stort problem för alla som försöker ta sig fram i kultursvängen. En god grundtanke, som samtidigt sparkar neråt. Vilket jag inte tror har varit Gradvalls tanke. Men han missar en viktig poäng.

Det blir lite problematiskt när en av Sveriges mest respekterade och högt uppsatta kulturjournalister levererar en krönika som fått rubriken ”Det behövs inte lika många journalister”. Är det verkligen så? Och är det så enkelt, att kulturjournalistiken (musikkritiken inräknad) ”blir ett reservat för dem som fötts med kapital och kontakter”? Har dagens unga och hungriga kulturskribenter fått allting serverat på silverfat? Jag tror inte det.

Musikbevakningen är idag bredare än någonsin och den styrs inte längre av de största papperstidningarna och kulturredaktionerna. Det är inte längre bara Gradvall,  Andres Lokko, Fredrik Strage och gänget som skriver om musik trots att det är de som tjänar pengar på sitt yrke.

Vore det inte trevligt om någon av pamparna någon gång lovordade de ideella musikbloggarna, fanzinen och kultursajterna som inte heter Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller Expressen. Sajterna vars redaktörer och skribenter ägnar stora delar av sin lediga tid till att finkamma internet på information, ofta vid sidan av ett kneg som betalar hyra och mat.

Att det i kultursfären ska vara så otroligt svårt att få sitt första betalda jobb är givetvis ett stort problem. Det kan nog alla som inom branschen skriva under på. Men vore det då inte fint om inte de som sitter på ekonomiskt kapital istället öppnade upp och vågade ge nya journalister chansen? Istället för att utnyttja det här läget, där något som kallas internet och datorer har gjort det möjligt för så många fler att konkurrera om att synas. Där du ofta förväntas jobba gratis och inte har råd att tacka nej till just det, för att då står någon annan där och erbjuder sitt gratisarbete. Detta är något som de med pengar är väl medvetna om. Samtidigt saltade SVT 125 miljoner kronor av kulturprogrammens totala budget på 189 miljoner, på Eurovision.

Gradvall nämner också att det för 30 år sedan gick att smyga in bakvägen i medierna trots att man inte hade någon utbildning och att det är en omöjlighet idag. Blundar han då inte för alla oss som är otroligt tacksamma för att ha fått skriva vid sidan om gymnasiestudier, halv- och heltidskneg. Som utan utbildning blivit välkomnade av musikbloggarna och fanzinen och där fått utvecklas och synas? Det finns gott om exempel på folk som gått just den vägen, inom de betalda redaktionerna idag.

Ska vi inte ta vara på det fina med internet och faktumet att vem som helst (som har tillgång till dator och uppkoppling) kan få chansen att utvecklas och synas inom sitt intresseområde? Tider förändras och att vara bitter och sätta lock på alla hungriga skribenter där ute är inte rätt väg att gå.