Vad som kan hända om Festivalguden får bestämma

The Courteeners

Mitt första och enda besök på Hultsfredsfestivalen gjordes 2008. Det hela började inte så bra, min väska med alla cider och öl i gick sönder när jag skulle kånka den från tåget ändå ut till festivalområdet och första kvällen blev min plånbok stulen. Nej, jag och Hultsfred blev verkligen inte bästa vänner. Men man kan ju inte bli kompis med alla.

2008 hade festivalen en grym line-up – Rage Against the Machine, Babyshambles, The Hives, Rufus Wainwright, Robyn och Lykke Li. Bland de mer blygsamma banden fanns det ett som jag och min kompis Lovisa hade ringat in i spelschemat. The Courteeners. Ja, ni vet kanske inte ens vilka de är? De blev lite småkända, mest i hemlandet England och spelade den typen av musik man förväntar sig av ett gäng indiekillar från Manchester, det vill säga poppiga gitarriff och trallvänliga melodier.

Hur som helst, efter att Rage Against the Machine avslutat sin kolossala spelning så stack jag och min Lovisa iväg till Stora Dans där Courteeners gått på vid 01.30, vi missade de första minuterna då vi knökade igenom folkmassan från Hawaii. Vi lutade oss mot staketet och förväntade oss inget särskilt, men det började ändå pirra i våra magar.

The Courteeners

När ljuset gled upp över sångaren Liam Fray och hans kraftfulla, men samtidigt sårbara röst, började sjunga till gitarriffet i ”Aftershow” så hände något magiskt. Det var som att jag hörde musik första gången. Det kanske låter helt banalt att ett mediokert indieband från England, som låter precis som alla andra indieband från England, gjorde mig helt uppslukad. Men stämningen, stjärnorna på himlen, salongsberusningen, tanken på att vara ung och odödlig tillsammans med de varma vindarna och The Courteeners lättillgängliga musik är en av mina största konsertupplevelser. Efter det har The Courteeners släppt ytterligare tre album, det senaste 2014, men det är länge sedan jag lyssnade på dem nu.

Det här får mig att tänka på att festivalbesökare tenderar att se de banden de redan känner till och struntar i allt annat, och visst är det underbart att få höra sin favoritlåt live, men är det någonstans du kan hitta nya favoritlåtar så är det just på festivaler. Att se artister man aldrig hört talas om, bara peka random i spelschemat och låta musikguden avgöra ens öde, borde vara obligatoriskt. Kanske snubblar du in på något som får taket att lyfta eller hittar ditt nya favoritband. Eller så vill du vända i dörren.

Den hösten lyssnade jag nästan bara på The Courteeners, inte för att de var genier utan för att jag mindes känslan jag hade den kvällen när jag först såg dem på Hultsfred. För är det någonstans magi kan uppstå så är det under en stjärnklar festivalhimmel.