Regnet hänger i luften när Veronica Maggio, punktligt klockan 20:00, äntrar den kanske folkligaste av Göteborgs alla scener. Framför mig står en kille i blå poncho och skriker i sin telefon. Hans vänner fattar uppenbarligen inte var han är någonstans, trots att han mycket pedagogiskt och tålmodigt gång på gång beskriver exakt hur långt ifrån T-shirtförsäljningen han befinner sig.
Utan att veta om det fångar vår poncho-klädda vän samtidigt något väldigt Maggio-skt. För vem har i låt efter låt bättre beskrivit ungdomens alla våndor? Vem har besjungit stimmiga köksfester, ångestframkallande Finlandsfärjor och Rackarberget anno 1995 med mer inlevelse än popdrottningen från Uppsala? På hittills fyra album har hon beskrivit glädje, ångest och utekvällar med närvaro som bara en självlärd kan frambringa. Jag ler och gör tummen upp till ponchokillen. Man SKA liksom tappa bort sina vänner på väg till en Maggiokonsert.
I en, i mitt tycke, ganska skral sommar-lineup på Liseberg har hitmaskinen Veronica Maggio framstått som en av de på förhand mest lysande stjärnorna. Ändå tar det ett tag innan det lyfter. Konserten inleds med en ganska brötig ”Hädanefter”, fortsätter med ”Trädgården en fredag” men det är inte förrän i ”Välkommen in” som publiken verkligen är med på noterna. Medan ponchokillen allt mer frustrerat kollar efter sina försvunna vänner lutar jag mig bakåt, vilar ögonen på den mörka himlen och njuter av några minuters fulländad soulpop.
Soulpop, ja.
För oavsett hur bra och publikfriande Veronicas låtkatalog har blivit på senare tid, njuter jag och Liseberg sällan lika mycket som under skönt stompiga ”Mörkt” eller maffiga ”Måndagsbarn” – i mina öron den kanske bästa låt Maggio rört vid. Tyvärr får vi inte mycket mer fredagsgodis än så, istället radar bandet upp hit efter hit i en ganska jämntjock sörja där det mesta tyvärr låter likadant.
Veronica Maggio har blivit synonym med sina listettor, och även om det inte går att förneka hennes genialitet som popmakare saknar jag souldrivet från hennes tidiga plattor. Kanske beror det på bandet, kanske på vädret, kanske bara på en ljudtekniker med hörselproblem. Men om Veronicas röst fått lite mer utrymme, om bandet bara hade tagit ett steg tillbaka och låtit drottningen få skina på riktigt – då kunde magi uppstått.
En sorts magi uppstår ändå, förstås. I ”Jag kommer”, till exempel. När tusentals ungdomar hoppar upp och ner, skriker och tar överlyckliga selfies framför storbildsskärmen. Veronicas låtar lever sitt egna liv, och utan att varken stjärnan själv eller hennes stjärngossar bakom instrumenten behöver göra så värst mycket ekar allsången runt, runt, varv efter varv på Liseberg som ovanligt klistrig sockervadd. Men det enda jag kan tänka är att jag vill se Veronica Maggio framför ett rökigt jazzband, på Nefertiti eller Nalen, jag vill höra ”Hela Huset” med ståbas och piano och blås i en svettig, halvillegal källarlokal där Cuba Libre kostar väldigt lite pengar.
Även om Maggio helt tydligt har roligt på scen – och älskas villkorslöst av den företrädesvis unga publiken – finns det sprickor i fasaden. Flera av låtarna från hennes senaste skiva blir live en fantasilös och ganska vårdslös pop/rock-gegga där Maggios sång dränks i gitarr och trummor. Och kanske är det önsketänkande, men nog ser Veronica Maggio lite, lite mer harmonisk ut när hon får fri-waila i ”Måndagsbarn” än när hon för trettioelfte gången skuttar runt scenen till tonerna av ”Jag lovar” eller ”Satan i gatan”.
Men okej, det är ganska bra ändå. ”17 år” svänger frenetiskt och ”Dallas” blir, lite otippat, en riktig svettpärla. ”Låtsas som det regnar” ser länge ut att bli segare än sirap, men övergår plötsligt i den betydligt mer fartfyllda (och live-iga) Jarly-remixen och jag får lämpligt nog ögonkontakt med ponchokillen igen, som fortfarande inte tycks ha hittat sina vänner. Och apropå regn; ”Nu faller regnet över oss” sjunger Maggio i avslutande ”Sergels Torg”, och då gör det det. De mörka molnen som hotfullt omringat Liseberg under hela den timslånga konserten släpper slutligen sina mjuka droppar medan publiken drar vidare i fredagsnatten.
Jag tar spårvagnen hem och funderar på vad det är jag har sett. En missförstådd souldrottning som målat in sig i ett hörn av listettor? Eller en popmakarinna som helt enkelt bara gör vad som faller henne in? Hur som helst tror jag att Veronica Maggios nästa stora utmaning (förutom att säga åt sitt band att ta det lite jävla lugnt emellanåt) blir att undvika slentrian; att inte fastna med handen i fickan fast hon bryr sig.
Se alla Helena Bergs bilder från spelningen här.
