Marika Hackman: “Jag är ingen singer-songwriter”

Marika Hackman har länge ansetts vara en artist att hålla ögonen på. Trots det så har hon valt att inte stressa fram ett debutalbum. Istället har vi fått bekanta oss med henne via ett antal EP:s och turnéer med bland annat vännen Laura Marling. När nu fullängdaren We Slept At Last äntligen är här känns det lägligt att ta reda på lite mer om henne. Vi fångade brittiskan för en liten pratstund under hennes senaste Sverigebesök.

Det florerar ett antal historier om Marika Hackman på nätet, det inser man efter en snabb sökning. Felaktig information som handlar om allt ifrån att hon är en före detta modell för ett känt modehus till att hon studerade på en exklusiv skola i unga år. Dessutom omnämns hon ofta som en traditionell singer-songwriter. Många av dessa påståenden har skapat fördomar, så det är inte mer än rätt att Marika själv får beskriva sin musik.

– Musiken som jag gör är abstract grunge folk. ”Singer-songwriter” och ”akustisk” är benämningar som du direkt kan kasta ut genom fönstret. Ja, jag sjunger, är låtskrivare och spelar gitarr. Men kallar du mig för singer/songwriter så sätter du mig i ett fack som jag inte vill förknippas med.

För att förstå vad hon menar med beskrivningen är en snabb titt på första EP:n Free Covers en bra fingervisning. Artisterna som hon valt att göra covers på är Warpaint, Nirvana, Nico, Dusty Springfield och The Knife. Det är tydligt att dessa låtar har avspeglat sig i hennes musik. Fever Ray och allt som Karin Dreijer har gjort är en stor influens för henne.

– Låten ”If I Had a Heart” har en fantastisk atmosfär. Jag inser också ofta när jag skriver melodier och riff att man kan höra en essens av Nirvana där, framförallt är det jag skriver på just nu mer åt det hållet. Så jag skulle säga Nirvana och Fever Ray har varit stora influenser för mig under de senaste åren. Jag lyssnar fortfarande på Warpaint en hel del också.

× × ×

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO (#0567)

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO

× × ×

Under de två år som lett fram till lanseringen av debutalbumet har hon hunnit med att släppa fyra EP:s och med dem har hon kunnat experimentera fritt och utforska sig fram till hur hon vill sjunga, skriva och framförallt producera musiken, tillsammans med producenten Charlie Andrew. En av de mer anmärkningsvärda sakerna med albumet är att det endast innehåller nya låtar och inget från tidigare EP:s.

– Artisterna och skivbolagen är så rädda nuförtiden. De trycker ner allt och gör det så smalt att det bara finns ett sätt att göra saker på. Sedan pressar de ut singlar om och om igen, lägger det på en skiva och alla vet hur det låter. Det är bekant och bekvämt. De säljer massor av album, eller så gör de inte det och då är det slut på den artisten.

”Skivbolagen är så rädda nuförtiden”

– Jag ville göra en skiva som var sammanhängande, och särskilt eftersom att det är ett debutalbum, så ville jag att det skulle vara något av en milstolpe för var jag är i min karriär just nu. Så att slumpmässigt plocka låtar från mina EP:s skulle inte vara rätt. Jag gjorde inte EP:s för att släppa singlar, jag gjorde dem som minialbum för att utan press kunna utforska vad jag ville göra. Inte dela upp dem, sy ihop allt igen och skapa något likt Frankensteins monster. Jag ville ha ett oskrivet blad, lära mig av allt jag hade gjort och skriva en skiva. Som de gjorde på den gamla goda tiden. Ingen arbetar så längre.

En sak som Marika Hackman har försökt jobba med på debutalbumet är att skapa något där rymd och luft är viktiga faktorer för helheten. Musiken och världen hon vill måla upp ska visa vem hon är som artist och person.

– Jag minns att en vän sa att folk inte lyssnar på musik när det är högt, men att de gör det när det är tyst. Jag tycker att det är så sant. Om du fick allt attackerades mot dig så skulle du bara ta emot det och inte få någon chans att gå in på det hela – jag vill att folk ska höra mina texter.

× × ×

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO (#0598)

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO

× × ×

Mantrat som hon har använt är att om du har tillräckligt bra förtroende till ditt låtskrivande, har en stark melodislinga och ett fint gitarrspel, så finns det inget behov av att täcka över allt med en massa produktioner.

Den mörka tonen i musiken återspeglar sig inte endast i musiken och texterna, utan även i de musikvideor som hon gjort. Den röda tråden är en ständig känsla av mörker. Det finns hela tiden ett uns av det melankoliska och makabra. Det är allt från avskurna kroppsdelar och ruttnande skinn till låtsasblod och en bisarr mattävling med dödlig utgång.

– Det är universella saker. Vi är alla gjorda av kött och blod. Det är ett tema som gör att människor snabbt får en bild i sina huvuden och det är också vad jag vill skapa med min musik. Jag vill ha något starkt och bildligt, så att du förstår det hela och att texten och musiken passar in. Det är något som alla kan relatera till. Om någon börjar prata om kött och blod så kan du genast känna det inom dig.

”Vi är alla gjorda av kött och blod”

Marika håller dock inte helt med om att skivan är mörkare än hennes tidigare verk. Hon vill hellre använda ordet ”eftertänksam” och menar att på vissa delar är det till och med lättare. Till exempel på låtarna ”Ophelia”, ”Drown” och även ”Before I Sleep” så finns det en smula optimism, liv och förvandling på gång, men hon påpekar också att det är viktigt att man inte plockar ut och endast läser texterna. Musiken förvandlar ordens betydelse så som hon har tänkt det.

– När du hör dessa texter sjungas så tycker jag att det tar dem till en helt annan plats, oavsett om det är mörkare eller ljusare. Men sättet som jag skrivit mina melodier på ändras mellan tonarter och går från dur till moll. Detta dikterar var den harmoniska räckvidden passar med just de tonerna. Det är när orden träffar de tillfällena som innebörden förändras helt. Så även om jag kan förstå att det kan upplevas som en mörk skiva så kan jag inte se det alls.

× × ×

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO (#0604)

Marika Hackman — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO

× × ×

På frågan om vad albumets titel betyder för henne är svaret att det är sorts befrielse. För ända sedan hon var liten så har hon varit besatt av sin säng. Det har varit som en liten trygghetszon. Oavsett om det handlade om att hon grälade med föräldrarna eller om att hon gjort något dumt, så gick hon till sitt rum och satte sig på sängen eller la sig i den. Hennes mamma visste alltid var hon fanns. På ett sätt är hon än idag lite så.

– Jag älskar att ha mitt eget lilla utrymme. Som ett ställe som är mitt och där ingen annan befinner sig. Jag sov inte mycket eller särskilt bra under tiden jag skrev plattan. Jag tror att hela processen med att göra albumet var ganska intensivt för mitt huvud, och jag pressade mig själv hela tiden, vilket gjorde att hjärnan målade upp hemska bilder. Mot slutet kunde jag lägga ifrån mig allt och nästan återställa hjärnan och äntligen få sova. Känna lättnaden av att vakna upp och känna mig fräsch igen. När jag till slut skulle namnge skivan så hade jag gått igenom allt förutom just det, så titeln blev som en utandning och befrielse.

× × ×