Foto: Viktor Wallström/ Rockfoto
Året var 2010. Jag ramlade för första gången in på Hard Rock Calling i Hyde Park, London. The Killers var headline och det stora dragplåstret. Fagerstapojkarna The Hives värmde upp rockpubliken den eftermiddagen. Men det gjorde även New Jersey bandet The Gaslight Anthem.
De hade precis släppt plattan American Slang och jag hade inte en aning om vilka bandet var. Inte ens den stora hiten ”The`59 Sound” hade nått mig vid den tidpunkten. Det hade även gått mig förbi att de spelat på samma scen året innan och då gästats av självaste Bruce Springsteen. Senare har jag förstått att detta var ett stort ögonblick i bandets historia. Spelningen på festivalen överträffade alla mina förväntningar. De var ett liveband, ända ut i fingerspetsarna. 2010 blev året jag fastnade i rocken från New Jersey.
Men det skulle dröja länge innan jag skulle få se dem igen. Jag nötte hårt på American Slang men upptäckte också The´59 Sound under den här tiden. Med tanke på att bandet är kända för att inte ligga på latsidan när det gäller att spela in nytt material, blev väntan oväntad lång på uppföljaren som släpptes två år senare. Jag skulle ljuga om jag sa att Handwritten landade i hjärtat med en gång. Det var som om jag hade glömt bort känslan jag hade i Hyde Park. Den där frenetiska, bultande ”det-här-är-livet-känslan”. Enbart skivan kunde liksom inte borra sig in och påminna mig.
Foto: Per Johansson/Rockfoto
Men så hamnade jag på Berns, den där vårkvällen i början av april 2013. Och känslan kom tillbaka som ett skenande tåg utan bromsar. Frontmannen Brian Fallon och resten av bandet briljerade sig in i mitt rockhjärta igen. Handwritten glödde i mina lurar efter det och en galen jakt på livespelningar började. Jag hamnade i London igen, på Wembley Arena för att se dem öppna för The Killers. Jag drog till Bråvalla på en torsdagsbiljett enbart för att se bandet. Bubblan var ett faktum, det gick inte att värja sig.
Bubblan var ett faktum, det gick inte att värja sig
The Gaslight Anthem lämnade oss efter festivalsommaren 2013 med löftet om att snart komma tillbaka och den här gången stoppade jag känslan i säkert förvar i bakfickan. När de sedan kom, snabbare än någonsin, med ny platta och delvis nytt sound, var det hur lätt som helst att plocka fram den igen.
Jag glömmer aldrig när första singeln ”Get Hurt” från skivan med samma namn kom. En sen sommarkväll förra året möttes jag av en lågmäld gitarr, en bastrumma som bankade och Fallons röst i ett ovanligt lågt register. Olikt mot allt annat jag hört tidigare. Den natten satt jag uppe med låten på repeat. Det var omöjligt att slå av.
Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto
Livesuget växte sig starkt och drog mig förra hösten ut i ren galenskap till både Columbiahalle i Berlin och Manchester för två kvällar på The 02 Apollo. Där bevittnade jag lyckligt ett band i toppform. Tajtare än någonsin. Gladare än någonsin.
The Gaslight Anthem är ett band man kan se live oändligt många gånger. Alla som känner till dem vet att det varken finns ett gig eller en setlist som är den andra lik. De bjuder alltid på något nytt och slentrian är ett totalt okänt ord för bandet. I juni får jag äntligen se dem igen. Prag och Berlin väntar på oss. Peppen bränner i bakfickan. The Gaslight Anthem och jag. Still going strong, såhär fem år senare.
