Det har gått 13 år sen Coal Chamber släppte något nytt. Sångaren Dez Fafara har efter Coal Chamber haft stora framgångar med sitt andra band Devildriver. Hoppet om ett nytt Coal Chamber-album dog sakta men säkert efterhand som Devildrivers framgångar blev större. Men nu är de mot alla odds tillbaka med ett fjärde album: Rivals.
Om fans är oroliga för att för mycket av Dez Fafaras Devildriver-sångstil ska blandas in i den typiska halvskrikiga och halvsjungande megafon-fuse som kännetecknar Coal Chamber, så kan de vara lugna. Dez plockar upp micken där han lämnade den. Frågan är bara om det var så lyckat att alla bandmedlemmar plockade upp instrumenten EXAKT där de lämnade dem? Det känns som att inget har utvecklats. Medlemmarna har blivit äldre, men greppar efter strån från en svunnen tid. Jag kanske förväntar mig för mycket av Coal Chamber, att få se någon slags utveckling, men det känns som att de tänkte “nu gör vi en platta som ska likna allt vi gjort tidigare”. Lite trist, för att inte säga blasé.
Vissa låtar är dock riktigt bra, som exempelvis ”Over My Head”, det är Coal Chamber när de är som bäst. Det är just den blandningen av de gamla soundet samtidigt som de lyckas få med nya element, som gör det så bra. Men större delen av skivan känns ändå som en själslös version av Dark Days-plattan.
Av någon anledning har de valt att skrota den lilla del av ren sång som de haft med tidigare och det är som att jag sitter och väntar på att det ska komma. Även lekfullheten, som för mig alltid varit en av de bästa med Coal Chamber, är borta. Det blir för mörkt och seriöst. Ge mig någon sorts ljusglimt att flina åt.
Rivals klamrar sig fast vid tänket att bandet ska låta som förr, så pass hårt att de tappar kärnan i Coal Chamber. Resultatet är en ganska trist platta.
[Napalm, 19 maj]
