Marit Bergman, kom tillbaka!

Vem är den här sjukt coola bruden i färgsprakande klänning, som kommer dansandes i Stockholms tunnelbana, medan människor förskräckt stirrar som om de inom kort ska få dåndimpen?

Det var min första tanke när videon till Marit Bergmans ”Adios Amigos” släpptes. Hon var som en frisk fläkt av svängig pop, som landade och skapade orkan i mig. Äntligen någon att se upp till, en tjej som skrev grymma låtar och som dessutom hade båda fötterna på jorden.

Baby Dry Your Eye (2004) spelades flitigt på min skivspelare när den kom. Jag menar, hur kan man annat än älska ”Tomorrow Is Today”, glada ”Let´s Just Fall in Love” och ”I Will Always Be Your Soldier”, en låt som hon skrev till sin syster. Det är en platta som står sig stark än idag.

Samma år som plattan släpptes vann hon en grammis för Årets Kompositör och Årets Kvinnliga Artist. Samt det finaste priset av alla året därpå: Guldmicken. Bara för att nämna några utmärkelser. Så visst har Marit Bergman haft en fin karriär, det går verkligen inte att förneka.

Men efter The Tear Collector som släpptes 2009 och efter att hon skrivit den officiella Pridelåten ”Casey, Hold On”, blev det tyst från dalkullan. Jag läste någonstans att hon bodde i New York i några år och låg utanför svensk offentlig radar. När hon sedan dök upp som den perfekta gästen i Jills Veranda 2014 kändes det som om hon var tillbaka igen. Men det var nog mest önsketänkande.

Foto: Andreas Carlsson

Foto: Andreas Carlsson

Att Marit Bergman har hjärtat på rätt ställe märks inte enbart i musiken. Hon startade bland annat Popkollo 2013, ett musikläger för unga tjejer. Och följer man henne på Twitter vet man att hon ibland har lånat ut sitt konto till olika människor i förorterna kring Stockholm. För att ge dem en chans att dela sin vardag och få berätta sin historia. På Instagram rullar bilder förbi från studior och låtskrivarstunder, men det varvas också med vardagslivet i Bredäng. Med hund, barn och promenader i fina skymningar. Det är ju just det som är så fint med Marit. Hon är som vem som helst, men ändå inte. Hon är en förebild för unga tjejer, inte minst unga musiker.

”Ett Hus I Himlen” som hon skrev i samband med TV-programmet En Resa För Livet speglar en Marit som är engagerad och känslosam. Hennes medmänsklighet verkar så stor och om jag vore hälften så klok som hon är skulle jag vara nöjd. Hennes sätt att se på saker är befriande. Så, nej, det är inte bara musiken jag saknar. Det är hela Marit-grejen liksom.

Men, jag skulle bli så lycklig om hon fladdrade in med nytt material. På sin Facebooksida berättar hon om ett längre samarbete med Frida Öhrn, från Oh Laura och Cookies`N´Beans, och ”hoppas att några av de låtarna kanske kommer med på albumet som kommer… nån gång?” Ja, men nån gång måste plattan komma! Det är oundvikligt.

Jag väntar tålmodigt, Marit.