Kalle Baah – blytung baktakt i svensk småstadskontext

Reggae var länge en intern karibisk angelägenhet. Fattigdomen i Kingstons slum födde massvis av gudabenådade musiker och Jamaicas radiostationer spelade reggaelåt efter reggaelåt men omvärlden var ointresserad.

Inte förrän lågbudgetrullen The Harder They Come blev en internationell succé och gjorde Jimmy Cliff till filmstjärna började USA på allvar visa intresse för reggaemusiken. Strax efteråt började en viss Robert Nesta göra lite väsen av sig och resten är välkänd historia; reggaen spred sig över världen som en karibisk bacill.

Till Sverige också, såklart. Trots vårt lands, utåt sett, dåliga geografiska förutsättningar (köld, snö, mörker) embraceade inte minst punkrörelsen reggaens samhällskritiska och antikapitalistiska budskap. Det dröjde inte lång tid förrän små svenska reggaegrupper poppade upp som psykedeliska svampar. Framförallt i Skåne, där Rockamöllan redan i slutet av 70-talet hade en kort men intensiv storhetstid. Peps Persson figurerade, inte helt oväntat, i detta band – och sedermera blev ju bluesräven lika mycket till reggaeräv på sina soloskivor.

Svenska reggaegrupper poppade upp som psykedeliska svampar

Men så kom nådens år 1985. Och i den lilla orten Skärblacka, strax utanför Norrköping, fanns ett band som hette Kalle Baah. Likt de flesta andra reggaeband runt om i världen var Bob Marley inspirationskällan när detta kompisgäng under slutet av sjuttiotalet började spela reggae på östgötska.

Så infernaliskt insnöade på Bobban var Kalle Baah, att när deras profet plötsligt dog en majdag 1981 tog bandet direkt ut sina instrument på villatomten och drog igång en spontan hyllningskonsert – en hyllningskonsert som fortfarande går av stapeln varje år i Skärblacka.

Pressbild

Pressbild

Kalle Baah hade under flera år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet varit populära lokalt, spelat mycket live och släppt flera demokasetter. 1985 samlades slutligen en del av detta material på en LP – Blacka Rasta. En skiva som kom att bli vägledande för många svenska reggaeartister.

Blacka Rasta tog Kalle Baah rastafari-idealen och det sedvanliga reggaetugget om Babylon, ”ganja” och västerlandets demonisering – och placerade allting i en svensk småstadskontext. Unga rastainspirerade svenskar, som tidigare på en nästan oförståelig patois översköljts av ”Ut ur Babylon”-budskap och profetior om en Etiopisk kejsare, kunde plötsligt känna igen sig i texterna.

Bandet sjöng om den enkla verkligheten i Östergötland på åttiotalet, men man gjorde det till blytung baktakt. På albumet är Babylon ingen diffus symbol för förtryck. Kalle Baah behövde inte gå längre än ett varv i byn för att förstå att Babylon, i deras fall, var detsamma som det kvävande pappersbruket. Styrt med järnhand av ”kapitalistlakejer” med ”vakande ögon”.

”Du åker fast / om du snor för en tia / men storfräsarna själva / dom går fria”

Att lyssna på albumet idag är att göra en ljuv tidsresa tillbaka till en period i svensk reggaehistoria där politiskt patos och revoltlusta tilläts ta all plats i lyriken. Texterna på skivan är ofta geniala i all sin enkelhet, som i ”Små Svarta Änglar” där bandet vänder sig emot utseendefixering och påminner Svensson: ”du tror du är fri / du är lurad” samtidigt som man hånar anhängarna till ett välkänt klädmärke med raden ”Lacoste en krokodil / Lacost-a vad den kosta vill”.

Att lyssna på albumet idag är att göra en ljuv tidsresa

Blacka Rasta är ett manifest lika mycket som en skiva; en berättelse om några unga killar från Bruket som snöade in på Marley, men lyckades skriva sin egen historia. Bibliska och mytologiska referenser appliceras med förbluffande lätthet på Sverige anno 1985 (”du är den store Goliat / du talar med kluven tunga / vi är den lille David / med en sten och en slunga”) och det råder ingen större tvekan om var bandets politiska sympatier ligger.

Och det är just detta, rättframheten och ilskan, som skapar en av de bästa svenska reggaeskivorna som någonsin gjorts. I ett kommersiellt 2000-tal där allting kan köpas och säljas är det befriande att få en näve kreolsk-skandinavisk sanning kastad i ansiktet. En liten reminder om att musik faktiskt kan vara arg, svensk och extremt jävla svängig samtidigt.

Foto: Joakim Kvist/ROCKFOTO

Foto: Joakim Kvist/ROCKFOTO

1993 släpptes en CD-utgåva av plattan, och med den följde tre bonusspår som inte var med på LP:n. Av dessa är ”Trendens Makt” starkast – en protestlåt mot passivisering som än idag känns brännande aktuell. ”Video är en konstig drog / på den blir man bara låg”, sjunger Kalle Baah i en desperat appell mot amerikaniseringen av folkhemmet.

”Hur ska vi nånsin kunna förändra / när vi hela tiden blir förträngda / nu är det dags att vi slår ut vårt hat / mot dom som tagit allt på vårat fat”

Kalle Baah fortsatte att släppa skivor, två till under nittiotalet och den senaste 2006, men ingen har nått upp till Blacka Rastas kultstatus. Bandet började redan på uppföljaren Natural sjunga på engelska. I ett försök att nå en bredare publik anammade man även en glättigare, mer UB40-inspirerad typ av reggae. Borta var de bitska samhällskommentarerna, istället fylldes skiva efter skiva av romantiska kärlekshistorier och glada tillrop. Visserligen återvände man till svenskan på Bråda Dagar 2006, men den skivan är allt för välproducerad och ljudbilden fortfarande lätt som helium jämfört med 1985.

Trots att Kalle Baah, i mina ögon, tappade lite trovärdighet i sitt hit-sökande under nittiotalet, är Blacka Rasta fortfarande en fruktansvärt bra reggaeplatta. Skivan känns förvånansvärt vital än idag, och tragiskt nog är de flesta av ämnena som behandlas lika angelägna nu – 30 år senare. Så medan svensk reggae av idag allt mer stavas dancehall, gång på gång fastnar i en identitetskris (popularitet/idealism) och inte sett revoltpotentialen i genusfrågan (Syster Sol borträknad) drar jag ner mina gardiner, tänder lite rökelse och slirar igång ”Vilda Vindar” på min LP-spelare. Om och om igen.



15 maj spelar Kalle Baah på Musikens Hus i Göteborg. Biljetter här.