Slowgold – Stjärnfall

Amanda Werne, Stigbergstorgets egen Stephen Stills, är tillbaka med Slowgolds andra album.

Göteborg har under de senaste åren närt en vital scen av retrosneglande rockers, och Slowgolds plats i denna hop är numer lika självklar som David Crosbys mustasch. Men när kollegorna i Den Stora Vilan i jämförelse låter som ett gäng bibliotekarier som raidat sina föräldrahems utklädningslådor, så är jag övertygad om att Slowgolds Stjärnfall kommer bli den definitiva accessoaren till stans fransbeklädda 70-talslajvare.

Men det finns också alla förutsättningar att plattan ska få genomslag långt utanför Göteborg. För även om retronischen och de svenska texterna kan tyckas lokal så är musiken i sig stundom makalöst bra. Det tillbakalutade och grovt Tim Drummonds-inspirerade basspelet och det ofta puk-betonade trummandet gör att albumets högsta instrumentala toppar för tankarna till baksidan av On the Beach med Neil Young, och bättre referens än så går inte att pricka in i min bok.

Albumets två bästa låtar ligger bekvämt nog efter varandra i låtordningen. Den första, ”Ljuset kommer stå på” gungar på lagom knarkigt och mynnar senare ut i vad som skulle kunna vara Neil Youngs ”Down by the River” medan Amanda Werne mässar ”Det sägs att vägen är svår, denna vägen är vår”. Efterföljande spår, ”Trädgården” är mer avskalad och det är just i de lugnare och mer återhållsamma låtarna som albumet är som bäst, då hennes röst svävar ovanför den sparsmakade ljudbilden.

Sammanfattningsvis håller det sig hela tiden stadigt på rätt sida av gränsen mellan inspiration och plagiat, och Slowgold har med sitt andra album hittat helt rätt.

[Gaphals, 11 maj]

7