The Crüxshadows bjöd Malmö på currygoth

Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Det var i början av 2000-talet som ”currygoth” blev ett nyord. Stilen (på engelska: cybergoth), som då bland annat syntes på Arvikafestivalen, kan beskrivas som en yngre, mer excentrisk, färgglad (raveinspirerad) släkting till den – jämförelsevis introverta – 80-talsgothen.

Jag har svårt att hitta en bättre representant för currygothen än amerikanska The Crüxshadows. Darkwave-genrens kanske mest populära namn beskrivs av AllMusic Guide med orden ”pushing goth-rock further away from its cliched Nine Inch Nails and Marilyn Manson motifs”. Det må ha varit sant när sångaren och frontfiguren Rogue startade projektet (som han styr med järnhand) för lite mer än 20 år sedan. Men om han då jobbade hårt för att skapa något eget, så fann han också snabbt sitt uttryck. Och The Crüxshadows har inte förändrats särskilt mycket sedan dess.

För någon som har sett bandet tidigare, bjuder inte liveshowen år 2015 på några större överraskningar. Likväl är det slående, vilken otroligt underhållande liveakt de fortfarande är. Med två dansare och två violinister i sättningen uppnår de smått absurda antalet åtta livemedlemmar. Men det råder inga som helst tvivel om att det är Rogue som är huvudpersonen. Han är en oerhört karismatisk frontfigur och en väldigt säker sångare, även då spelningen, likt förra Sverigebesöket, har föregåtts av några dagar med röstproblem.

Den långa, gängliga (klättringsglada) sångaren gör, som vanligt, entré från golvet. Efter ett tag har jag tappat räkningen på hur många vändor det blivit ute i publiken (och hur många selfies han tagit med publikens mobiltelefoner). Vid några tillfällen ger han sig upp på Babels ovanvåning och bestiger balkongräcket. Under ”Angelus Everlasting” har han med sig en stol att klättra på och han avslutar, precis som vanligt, med att dra upp stora delar av publiken på scen under ”Marilyn My Bitterness”.

Har man bara överseende med det flitiga poserandet och texternas stundtals rätt svulstiga metaforer (i en sågning beskrivs de som en korsning mellan VNV Nation och parodibandet Spinal Tap: så är det precis hur underhållande som helst. Den väl inövade showen rymmer inte en död sekund!

Rogue har nämnt gothikonerna Bauhaus och deras gamle sångare Peter Murphy som viktiga influenser. Hans egen musik har dock närmre till 80-talets mer lättviktiga new wave: Depeche Mode och Duran Duran är två andra förebilder. Och när The Crüxshadows är som bäst – som i smittsamt catchiga ”Tears” eller storslagna hiten ”Winter Born (This Sacrifice)” – så tangerar de nämnda bands storheter. Fast i sin egna, mer färgglada currygoth-tappning såklart.