Metalscenens mellanbarn heter nu-metal

Jag älskar nu-metal och är en ständig försvarare av denna subgenre. Men på senare tid har jag frågat mig varför. Hur kommer det sig att genren har hamnat i ett utanförskap i metalvärlden? Varför behandlas nu-metal som ett mellanbarn som vill få uppmärksamhet av sina föräldrar?

Ofta bemöts jag av påståendet: “nu-metal är inte riktig metal”. Då undrar jag, vad är “riktig metal” i sådana fall? Ozzy Osbourne? Varför är det bara nu-metal som får den här behandlingen? Varför inte black metal, eller industrimetall? Eller metal core, som är den yngsta etablerade subgenren?

Undertecknad äntrade tonåren i slutet av 90-talet, ungefär samtidigt som vågen av nu-metal hade rest sig så högt att den nådde Sverige. Denna våg vällde över mig. Innan dess hade jag inte ett allt för stort musikförråd. Det jag lyssnade på var i stort sett: Green Day, Wu Tang, Nirvana, Pantera och såklart min gud på den tiden: Marilyn Manson. Men nu var jag plötsligt som ett barn i en godisaffär och hade en uppsjö av band att ta mig an. KoRn, Deftones, System Of A Down, Limp Bizkit, Coal Chamber, (HeD) P.E. – you name it.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde Slipknot. Vi satt på ungdomsgården i Holmsund utanför Umeå, i deras “biorum” och någon hade spelat in gårdagens avsnitt av ZTV:s Plektrum och den tredje musikvideon var ”Wait and Bleed”. Jag satt bara och gapade. “Vad fan var det jag just hörde?, vad var det jag just såg?”. Ett niomannaband iklädda olika masker och som nästan misshandlade varandra på scenen samtidigt som de öste fram tung jävla musik. Det var helt sinnesjukt. Efter det var det enbart nu-metal som gällde.

Men min nya favoritgenre tilltalade inte ett allt för stort gäng i min omgivning. Vi var kanske 10-15 st på en skola med cirka 500 elever. Vi som hade fastnat var dock hooked. Varje rast sprang vi till musiksalen i hopp om att ett rum var ledigt så man kunde hinna lira en halvknagglig version av KoRns låt ”Blind”.

Jag saknar tillvägagångssättet vi hade för att upptäcka ny musik. I brist på Internet (då man enbart hade lov av föräldrarna att surfa 30 min/dag) satt vi hemma och läste bandens tacklistor som alltid fanns i slutet av alla texthäften. Sedan drog vi in till stan för att gå till Dreads – den lokala skivbutiken som fokuserade på lite annorlunda musik, för att se om vi kan hitta någon av dessa band. Kunde vi inte det bad vi skivhandlaren beställa hem en skiva av bandet med det coolaste namnet. Ibland hade man tur, ibland lite mindre. Som när jag beställde hem Human Waste Project som fanns med på de flesta bands tacklista. Jag menar, vilket jäkla grymt namn! Men deras musik inte lika bra.

20110617 System of a down spelar på Metaltown Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto

20110617 System of a down spelar på Metaltown
Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto

Nu frågar du dig kanske vad det egentligen är som utmärker ett nu-metalband? Metal och hiphop-mixen är en stor del av det, men jag skulle inte klassa till exempel Rage Against The Machine som nu-metal. Det behövs en liten touch av heavy, industri, hiphop och emo. Nu-metal är svårdefinierat eftersom det grenar ut i så många andra genrer.

Nästa fråga: varför är det så pinsamt att lyssna på? Många av de jag pratat med som motsätter sig genren lyssnar ändå på ett eller två nu-metalband, men då de banden kommer på tal heter det att: “jo, men alltså, de är ju inte riktigt nu-metal”. Det är oftast vad jag får höra, fastän att de jag pratar med innerst inne vet att de har fel. I och för sig, endel band kan till och med jag förstå att folk vill försvara från nu-metal, till exempel Machine Head som kom från heavy-sidan, men som sedan gick mer och mer mot nu-metal. Men det går bara inte att förneka nu-metal-influenserna. Har ni hört The Burning Red-plattan? Det kan inte bli mer nu-metal.

En av de största anledningarna till den skumma särbehandlingen tror jag beror på nu-metallens mainstream-framgångar. “Riktiga” hårdrockare som lyssnade på Metallica, Slayer och Megadeath blev upprörda när det helt plötsligt dök upp band som i stort sett baserade majoriteten av sina låtar på att skifta mellan tre ackord och som sjöng med lite gnällig röst blandat med brutala skrik. Dessutom uteslöt man gitarrsolon och influerades av av hiphop – metalvärldens största fiende! Med risk för att låta som en gammal gubbe så kommer jag ihåg den där tiden då det var så att om man lyssnade på metal så kunde man inte lyssna på hiphop. Det fanns inte på kartan. Men nu-metal-banden brydde sig inte om det.

Plötsligt var dessa band överallt, nominerade på MTV-galorna, de tog över metalmusikvideoprogrammen och medverkade på alla skräckfilmssoundtrack. Bara låten ”Bodies” av Drowning Pool kändes som den var med exakt överallt och behöver jag ens nämna Evanescences ”Bring Me To Life”?

Och vad var det för texter som sjöngs? Jo, bara ”tycka-synd-om-mig-själv”-texter. Hårdrockarna var vana vid blod, stål, död och så, ni vet, sånt som är lite farligt. Men nu mjukades alltså metal upp av texter som handlade om mobbing och om att vara utstött och inte känna sig behövd. Det måste ju ha ansetts som oerhört mesigt. Själv sög jag dock in den delen som en torr sockerkaka i marsansås. Jag var 13-14 bast och kunde lyssna på någon som skrek ut sina problem och bekymmer samtidigt som det var rebelliskt mot föräldrar och andra vuxna.

Ju mer känslor och bekymmer som manifesterade sig på plattorna, desto bättre. Och jag tror nog att den ultimata skivan i den meningen måste ha varit Strait Up. Det var en hyllningsskiva till James Lynn Strait, frontmannen i bandet Snot, som endast 30 år gammal omkom i en bilolycka tillsammans med sin hund Dobbs. Plattan gästas av flera frontmän från olika nu-metalband och den kanske mest känslosamma låten är ”Angel’s Son” som sjungs av Lion från Sevendust. Den videon är bara för underbar, alla som medverkat på skivan samlas tillsammans med Lynns familj och vänner för att ta farväl.

20120615 Machine Head spelar på Metaltown, Göteborg.  Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

20120615 Machine Head spelar på Metaltown, Göteborg.
Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

Men något hände. Nu-metal blev allt för mainstream. Jag kommer själv ihåg hur jag mer och mer tog avstånd från genren. Den blev allt för överproducerad och råheten var borta. Det syns ganska tydligt om man följer Limp Bizkits diskografi. Limp Bizkit är det nu-metalband som fått ta mest skit. Fred Durst är lätt att hata. Men jag skäms inte över att säga att första plattan Three Dollar Bill Y’All fortfarande håller måttet och är en riktigt grym platta.

Nu-metalbanden blev mer av ett märke. Folk som aldrig hade hört Slipknot eller KoRn gick plötsligt omkring i bandens t-shirts. Det gjorde det inte mer lockande att ta på sig sin egen bandtisha precis. Man kan säga att nu-metallen dog. Visserligen fortsatte banden att spela, men de flesta bytte riktning. Band måste utvecklas för att inte stå kvar och stampa på samma ställe men nu-metal förvandlades snarare till ett jippo. Mudvayne tappade gnistan och KoRn började försöka göra hitvänlig musik. System Of A Down tappade råheten. Slipknot höll i och för sig i sig. Incubus också, även om de rörde sig från nu-metalelementet, så var det ändå ett Incubus man kände igen. Det band som enligt mig lyckats bäst med att utveckla sin musik, men inte tappat kärnan, är Deftones. Alla plattor är bra, vissa bättre än andra, men det känns alltid som Deftones. Utöver det känns resterande band lika tråkiga som att plocka lingon i december.

Slutligen då. Finns det någon framtid för nu-metal eller är det en genre som förstördes av överproduktion och som vi bara kommer att kunna minnas? Jodå, det finns faktiskt hopp. Det verkar komma en ny våg av nu-metal. Islander, My Ticket Home, Beartooth och Sworn In är bara några av banden som plockat upp den fallna fanan.

Musikgenren som definierade mina tonårsår har återuppstått och förhoppningsvis kommer den inte gå samma kommersiella väg som tidigare.


Lyssna på en passande playlist här.