Vasas Flora och Fauna – Släkt med Lotta Svärd

Det är någonting med finlandssvenska. Jag önskar att jag kunde ignorera det, att jag kunde vara förbiseende och totalt objektiv – men det går inte. När Mattias Björkas och Iiris Viljanen sjunger faller jag sönder. Det är berusande vackert, helt enkelt.

Och om vi sedan bortser från dialekt, språk, intonation – så väntar fortfarande ett helt universum på att bli upptäckt. Jag läser i presstexten, om ”de avklippta provinserna”, om finska Vasa som influerades av Östersjögrannen Umeå och dess hardcorescen på 90-talet – och om det som hände (eller inte hände) därefter. Och jag tänker att Jens Lekman sa det väldigt bra, när han kallade detta för ”den mest rörande pop på svenska jag hört på flera år”.

Vasas Flora och Fauna lyckas nämligen med den nästan omöjliga bedriften att göra en bedårande vacker och samtidigt ganska rolig skiva. Iiris Viljanen spelar piano som gällde det livet, taktfast och engagerat häller hon ut hjärtat sitt i Bottenviken medan Mattias Björkas spröda popröst försynt berättar om hur det känns att stå vid ett räcke och försöka ”tänka som Dennis Lyxzén”.

Fattar ni?

Det är skört, vemodigt, stämningsfullt. Och hela tiden milt humoristiskt. Precis som livet, faktiskt.

Vasas Flora och Fauna har förädlat begreppet ”vardagsskildring” och placerat det i en oemotståndlig, österbottnisk kontext fylld av björkskog, grusvägar och gamla volvobilar.

”Polisen stannar oss / ska ha promillehalten / du har aldrig druckit nåt / men du blir nervös”.

Så sjunger Viljanen i ”Varje lördag”. Det är inget särskilt med den textraden. Och just däri ligger storheten.

För vad är allvarligare än vardagen? Vad är mer personligt än allt det där vanliga? Därför är det här musik när den kryper som närmast. Toner som skalar av alla lager, som bara lämnar själva människan kvar. Naken, fransig och vindpinad. Men också stark och revanschlysten.

Så ska du lyssna på en skiva i sommar – lyssna på den här. Lyssna på den i hängmattan, lyssna på den under dina gråtmilda roadtrips, lyssna på stigen ner till bryggan. Lyssna på ”Prisma”, med sin skolavslutningskör. Lyssna på bitterljuva och småjazziga ”Gudförälder”. Släkt med Lotta Svärd är ett magnifikt stycke konst som växer för varje skivsnurr. Dokumentärpop av Annika Norlinska mått. Fast bättre. Ja, faktiskt. Nu skrev jag det.