The Triffids – 80-talets bästa popband?

”Snart har väl alla gamla band återförenats” är en mening som uttalas allt oftare i takt med att gamla storheter från 80- och 90-talen antingen börjar tömma sina bankkonton eller kanske faktiskt på riktigt känner lust att spela ihop igen. Men det finns också favoritband som jag och andra sannolikt aldrig kommer få uppleva live.

Ett som definitivt aldrig kommer att återförenas är australiensiska The Triffids, som var ett av den senare delen av 80-talets allra bästa popband, jämte bland andra vännerna och landsmännen i The Go-Betweens. The Triffids bildades i Perth 1979 men det var inte förrän 1986 de gjorde sig ett namn utanför Australien. Det var nämligen då de spelade in Born Sandy Devotional, ett magnifikt popalbum som ännu idag står sig som ett av musikhistoriens allra finaste.

Redan The Triffids som band var lite okonventionellt. Två av medlemmarna rekryterades till instrument som de till en början knappt behärskade. Vilket var för att sångaren och låtskrivaren David McComb, i jakt på precis rätt sound, föredrog den blotta närvaron av ljudet från vissa instrument i stället för teknisk skolning och virtuositet. Nu saknades inte det heller då bandets basist Martyn Casey efter att Triffids lagt av rekryterades till Nick Caves Bad Seeds, en plats han varit självklar på sedan dess.

Men Triffids var David McCombs band, vilket tydligt framgår av den nya dokumentär som släppts. Han skrev alla låtarna och det var han som stod för de små detaljerna som gjorde att alla pusselbitar på Born Sandy Devotional föll på plats. Till exempel berättas det om att han kunde sitta uppe och supa hela natten och sedan spela in sin sång direkt på morgonen för han då fick precis den röst han var ute efter.

På Spotify finns en version av Born Sandy Devotional som innehåller 19 låtar, men det är bara de tio första som finns på originalskivan. Och alla de tio spåren är av högsta klass – här finns ingen som helst utfyllnad. Inte bara visar skivan på ett popgeni utan även lyriken är förstklassig och ofta djupt rörande.

Inledande ”The Seabirds” handlar inte som jag länge trodde om havsfåglar (de har endast en liten biroll) utan är en tragisk men lyricistiskt makalös beskrivning av ett självmord och flera låtar handlar om ensamhet och att vara på flykt. Och det som så här i retrospektiv känns allra mest, de första raderna på avslutande ”Tender Is The Night (Long Fidelity)” som sjungs av bandets klaviaturspelare Jill Birt, rader som många år senare kan ses som en närmast otäckt träffande biografi över dess upphovsman.

I knew him as a gentle young man
I cannot say for sure the reasons for his decline
We watched him fade before our very eyes
And years before his time

Albumets mest kända låt är däremot “Wide Open Road” som både utifrån sin tematik och sin status som en av Australiens verkligt stora poplåtar av sångaren i The Church (ett annat fint australiensiskt band som kom fram ungefär samtidigt), Steve Kilbey, mycket träffande kallats en australiensisk ”Born To Run”.

Efter att ha släppt ytterligare tre album (som inte riktigt når upp till Born Sandy Devotionals nivå men likväl förstärker bilden av ett briljant popband) under lika många år var David McComb trött och ville ta en paus. En paus som blev permanent – The Triffids kom aldrig tillbaka.

David McComb beskrivs som en extremt intellektuell människa som mest såg sin fysiska kropp som något besvärligt han var tvungen att släpa omkring på. Han lät den förfalla – det var idéerna han hade i huvudet som betydde något. Att han redan tidigare druckit för mycket gick efterhand över i djupt drogberoende. 1996 genomgick han en hjärttransplantation. Men missbruket blev kvar och han avled i februari 1999 av heroinförgiftning (officiellt i kombination med ett bakslag från hjärtoperationen). Men musiken finns kvar och Born Sandy Devotional låter precis lika bra idag som någonsin.