Metz – II

”Den svåra andra skivan”. Jag förstår konceptet. Inför debuten har en mycket att ta ur. Det kan vara låtar, riff och idéer samlade från hela livet – det finns så mycket att ösa ur att utmaningen blir att sålla. Sen då? För att citera någon frikyrka som försökte värva mig på Möllevångstorget för några år sedan. Jo, sen ska detta följas upp – nu blir det till att jobba, nu gäller det att skapa nytt. Det är ofta svårt. Men, bara för att det är svårt betyder inte det att det blir sämre. Gå igenom andraplattor med dina favoriter och du märker att det många gånger inte helt gått troll i det. Jag vill påstå att det ofta blir bättre.

Toronto-trion Metz följer upp den hyllade självbetitlade debuten från 2012 med II. Mitt intryck för tre år sedan var att vi hade att göra med ett mer välkammat och mindre lynnigt Pissed Jeans. Nu tycker jag Metz sandpapprat sin rock ännu noggrannare. Inget fel med det. Den välpressade kostymen sitter alldeles utmärkt – smiter åt på precis rätt ställen. Nu kanske det låter som om kanadensarna gått och blivit tama och menlösa, men så är det inte alls – de tar det bara lite lugnare mellan idéerna – inte stressa fram från A till B. Detta gör att det låter tyngre och mörkare. Det finns en eftertänksamhet i det larm som Alex Edkins frontar.

På ett album med hög lägstanivå så är godbitarna många, men ”The Swimmer”, ”I.O.U” och ”Kicking A Can Of Worms” sticker ut – här kombinerar Metz det fula och aviga med en briljant popkänsla som går att känna igen från de stökiga varianterna av Pixies och Nirvana.

7