Jonathan Johansson – med dramatiken ständigt närvarande

När det är en kvart kvar till den utsålda spelningens tänkta speltid, ringlar fortfarande kön lång över Medborgarplatsen på Södermalm. Att den dramatiskt lagde skåningen drar folk är helt begripligt. Hans mjuka toner, instrumentellt såväl som vokalt, virvlar runt i en känslomässig och existentiell avgrund. Han ger oss musikalisk poesi och vi lapar hänfört i oss varje textrad och ackord han delar med sig av.

Musiken liksom scenspråket denna kväll är en blandning av mörkt och ljust, allvarsamt och lättsamt med en perfekt avvägd droppe pompöst poserande. Antingen köper man Jonathan Johanssons uttryck till 100 procent eller så förstår man inte alls vad hans storhet består i.

Till skillnad från förra årets Ett språk för dom dömda-turnén, som var suggestivt och bombastiskt välregisserad, är Debaserspelningen mer lättsmält poppig. Men dramatiken är ändå ständigt närvarande. Kanske är det den mörka ljussättningen. Kanske för att Jonathan Johanssons mimik och kroppspråk andas gravallvar, kanske för att de dova elektroniska melodierna har en Lana Del Reysk mystik inbakad i sig.

Jonathan Johansson är, säkert ofrivilligt och mot sin vilja, lite som ett enmanna-pojkband för 20-nånting-åringar. Han rör sig snyggt, han sjunger snyggt och hans musik låter snyggt. Bakom mig står tjejer i 25-årsåldern som drar efter andan när han kommer in på scen och andäktigt kommenterar hans fagra yttre. Samma tjejer skriker att han ska ta av sig rocken, när han klagar på att det är varmt i lokalen.

Den kommentaren ger oss kvällens kanske enda leende från scen innan han och bandet bugande tackar ett vrålande nöjt Debaser.

Se alla Karin Lundins bilder från spelningen här.