Mew – +/-

När det danska artrockbandet Mew släpper nytt album har jag fördomarna kring recensionerna i huvudet. Det är upplagt för att dansk media kommer hylla och den lilla del av svensk media som väljer att recensera kommer att säga ”nja, det var bättre förr”. Någonstans där, i facket svensk media befinner jag mig motvilligt när jag lägger mig i sängen och trycker igång +/- för första gången. Samtidigt är jag medveten om att bara för att jag fällt tårar framför Orange på Roskildefestivalen till tonerna av något jag vågar kalla ett modernt mästerverk – Comforting Sounds, så kan jag inte förvänta mig att det glänser i ögonen nu.

Mew med rötterna i Köpenhamnsförorten Hellerup börjar bli gamla i gamet och det har gått 18 år sedan debutalbumet. Turer med mängder av höjdarproducenter, fem album och ett samlingsalbum har banat vägen dit den danska internationella exporerten står idag. ”Satellites”, singeln vi fått bekanta oss med hälsar oss välkomna och är lika vacker och drömsk som jag hade hoppats. Jonas Bjerres ständigt utmärkande ljuva röst till följd av tempoökande trummor och elektroniska rymdslingor blir stundom magiskt. ”Witness” följer och hintar om återkommande distade gitarrslingor som fortsätter värvas med Bjerres sång.

Men +/- inte ett album som är lätt att sätta fingret på och jag finner mig själv förvirrad när jag inte finner en röd tråd. På tidigare albumet från 2005 And The Glass Handed Kites är det tydligt att man jobbat just efter helheten då alla låtar övergår i varandra. Ett stilgrepp som inte är lika självklart här och små bitar lämnar inga större avtryck, utan att bli bortglömda. ”Clinging to a Bad Dream” kommer med sina nästan sju minuter och gör mig både sömnig, snurrig, hastigt väckt och fylld med knottror längs ryggraden för att mot slutet långsamt tonas ut i total tystnad. En låt som förklarar helheten, eller spretigheten i albumet bra. Jag har i alla fall bestämt mig för att hänga på Mews berg och dalbana.