Torres – Sprinter

Brooklynbaserade Mackenzie Scott anlitade PJ Harvey-producenten Rob Ellis inför inspelningen av andra Torres-albumet och det visade sig vara ett himmelskt giftermål. Det skitiga och råa sound som så väl kännetecknar Polly Jeans tidiga alster är en perfekt kontrast till Scotts vackra, men desperat skorrande sångton.

Precis som kollegan EMA förvaltar Torres arvet från nittiotalets indierock på bästa sätt (Kim Gordon-inspirerade pratsången i ”Sprinter” är exempelvis lysande), men samtidigt rör sig låtarna i samma singersongwriter-tradition som Sharon Van Etten och såklart, Cat Power. Att Scott är född i Georgia och har rötter i södernfolk går heller inte att ta miste på, speciellt inte om man lyssnar till texterna.

I ”Cowboy Guilt” experimenteras det med trummaskin och låten är ett lekfullt och nästan barnsligt klingande inslag i albumets annars ganska dystra stämning. I efterföljande, sorgsna balladen ”Ferris” Wheel är ordningen dock återställd och att Torres i texten nämner att även hon ”got the sadness” känns ganska överflödigt. Det är inte guld och gröna skogar precis, och tur är väl det. För medan Hasse Andersson countryrockar sig till en fjärdeplats i melodifestivalen och PJ Harvey pleasar kulturtanten i mig när hon ägnar sig åt liveinspelningar i ”finkulturella” rum, så plockar Mackenzie Scott upp och sjunger ut den tonårsångest som en gång fick mig så hängivet förälskad i fenomenet musik. Och jag, jag är fortfarande kär.