Alabama Shakes skakar loss

Jag sätter mig på Öresundståget som jag just är på väg att missa på grund av biljettkrångel en tisdag i februari. Har med mig ett kollegieblock med frågor, antecknade i bläck och sitter och funderar in i det sista på vilka frågor jag ska stryka, lägga till eller omformulera. Högst upp har jag skrivit Alabama Shakes i versaler och jag kommer på mig själv med att sitta och klicka på pennan frenetiskt. Jag intalar mig själv att jag inte är det minsta nervös. Men det är jag, det har jag anledning att vara.

Alabama Shakes släppte sitt hyllade debutalbum Boys & Girls 2012. De blev året därpå nominerade för tre grammys, hyllade för sina intima och karismatiska spelningar och bokade till festivaler och klubbar över hela jordklotet. På Youtube hittar vi dem både hos David Letterman och SNL och de har till och med spelat i president Obamas lilla lya i Washington. Nu ska jag få en halvtimme med bandet helt ensam.

Köpenhamn ger en försmak av tidig vår och jag går från Hovedbanegården till ett hotell på en bakgata vid Ströget. Jag går in, anmäler mig och väntar i lobbyn. Efter en liten stund blir jag informerad om att jag är den sista i turordningen om att få intervjua bandet och att jag har tur att Brittany Howard, den karismatiska frontkvinnan i bandet, är på gott humör trots en dag fylld av intervjuer.

Dörren till ett konferensrum öppnas och ut kliver en dansk journalist med svettdroppar i pannan. Det är min tur och jag går in och sätter mig i rummet som känns mer som en ångbastu. Jag sätter mig på intervjuplatsen med bandmedlemmarna runt om mig. Två på varje sida och bandets frontfigur Brittany Howard just till vänster om mig. De beställer in öl, vatten och oliver och basisten Zac Cockrell ger ett sömnigt men avslappnat uttryck och ursäktar om han uppfattas som lite trött. Han har flugit in från USA precis och är jetlaggad. Jag ursäktar honom.

Det har gått fort för gänget från den amerikanska södern som innan debutalbumet harvat runt i krokarna kring den lilla hemstaden Athens, med en befolkningsmängd som Alingsås. Efter releasen och signeringen med välkända skivbolaget Rough Trade Records kom hypen. Och när det blir en hype kring ett debutalbum kommer också pressen på bandet ska fortsätta leverera.

– Det är klart att förväntningarna har funnits där hela tiden men vi har aldrig känt oss stressade. Det har nu gått tre år sedan Boys & Girls och visst är det ganska lång tid. Vi har tagit vår tid i studion och försökt vara så kreativa som möjligt utan att fundera särskilt mycket på tiden. Vi har sagt att vi inte ger ut något förrän alla är nöjda och att det sen tog tre år, det var så det fick bli, berättar Brittany samtidigt som hon sitter med blicken fokuserad neråt och snörar ett par läderkängor.

Så vad kan vi som blev sålda på debutalbumet förvänta oss nu, tre år senare?

Sound & Colour är ett album som vi alla är otroligt stolta över. Och om du vill att jag ska beskriva det i någon form av genre kan du ställa nästa fråga redan nu. Det är ingenting som säger att Sound & Colour behöver gå i samma stil som Boys & Girls och det har faktiskt aldrig varit självklart för oss att arbeta utifrån en specifik genre. Jag tröttnar ganska fort och är inte alltid så tålmodig så nej, ni behöver inte förvänta er att det låter likadant i alla fall. Ni får helt enkelt lyssna, vi låter som Alabama Shakes, det är allt jag kan garantera, svarar Brittanny.

– Jag tror att när man lyssnar på albumet förstår man. Vi är fyra i bandet och vi inspirerar varandra, tillägger Heath Fogg.

Jag bestämmer mig för att helt enkelt strunta i frågorna om soundet på det nya albumet, de verkar trots allt lite trötta på just de frågorna som jag misstänker att de fått svara på otaliga gånger under dagen. Istället funderar jag på framgångssagan som Alabama Shakes varit med om. Långt ifrån alla band får den explosiva framgången där hela tillvaron ändras på bara några dagar. Och särskilt inte band ifrån småstäder som ingen har hört talas om, som Athens.

– Athens är ingen musikstad direkt och platserna att spela live på kryllar det inte precis av. Det tar en och en halv timme att ta sig till Nashville, som är betydligt större och med en mycket större musikpuls, så det blev naturligt att det var dit vi tog oss dit och till andra större städer. Vi startade precis som många andra band med att spela covers för att få pengar och sen utvecklades det till att vi skrev egna låtar. Vi började spela in demos 2011 och plötsligt var vi förband till Drive By Truckers, vilka vi alla lyssnade på (tro det eller ej, de kommer också ifrån Athens) och plötsligt var vi bokade till vår första festival, CMJ Festival, i New York.

Upptäckten på showcasefestivalen som fungerar som den amerikanska västkustens SXSW resulterade så småningom i hundra tusentals följare i sociala medier. Musikbranschen började prata om bandet från Alabama som blandade soul, klassisk rock, blues och RnB. Howards skrovligt punkiga soulröst satte pricken över i:et. De fick sluta sina dagliga jobb och kunde börja leva på musiken. Howard var inte längre brevbärare och trummisen Steve Johnson var inte längre kvar på kärnkraftverket.

Howard, på min vänstra sida börjar få svårt att sitta still. Hon bläddrar i en amerikansk dagstidning och tar av skorna för att testa kängorna hon stolt berättar att hon fyndat på en second hand-affär i närheten. Zac ser allt sömnigare ut under sin luffsiga lugg och tiden börjar gå mot sitt slut. Det är bara Heath som artigt fortsätter prata och tipsar om vad man inte får missa om man har vägarna för Athens, Alabama. 30 minuter med Alabama Shakes har gått fort och trots att Howard pillat med skorna och klottrat på ett anteckningsblock har vi fått en givande pratstund. Jag tackar för mig och gänget, som är allt annat än arroganta och fångade av sitt kändisskap, ger mig en kram och önskar mig lycka till med texten. Jag känner att jag inte behöver göra det samma. Alabama Shakes är en framgångssaga som just börjat.