Kära Record Store Day, Göteborg!
Vad var det som hände egentligen? Och nu menar jag med just Dig. Hur det gick för dina bröder och systrar runt om i landet har jag ingen aning om. Antagligen bra. Så många fantastiska artister som de hade bokat! Men nu handlar det om oss, RSD Göteborg. För vi hade faktiskt ingen riktigt bra relation i år.
Jag vet att vädret var fantastiskt. Att uteserveringarna var fullständigt belamrade av soldyrkande, vinterbleka götar – och att detta faktum talade emot Dig. Och jag förstår att det gör lite ont. Där satt ju västkustens kulturelit på soliga framsidor och sörplade humledrycker och diskuterade yogaställningar och gav blanka fan i Dig. Kanske satt de till och med och shufflade lite diskret i sina spotifylistor medan de diskuterade kvällens dumplingsfyllningar. Det är ju inte riktigt klokt! Här bjuder Du in allmänheten i Dina vackraste rum, här släpper Du specialutgåvor och håller konserter för att hylla den analoga musiken – men trängseln i skivbutikerna tycktes likt förbannat inte större än en vanlig sketen lördag.
Så med facit i hand, RSD Göteborg – jag förstår att Du är besviken. Det är jag också. Och jag förstår inte riktigt var problemet låg. Varför det aldrig lyfte. Kanske hade jag hysteriska förväntningar? Kanske hade jag lurats av mitt undermedvetnas bilder av oändliga köbildningar framför varje skivbutik värd namnet? Jag vet inte. För även om gubbarna i kassan på Skivbörsen Linné hävdade att Du ökar i omfattning, blir populärare för varje år that is, så kändes årets upplaga inte särskilt groovy. Och gubbar i kassan, förresten. Gubbarna var inte bara där. Gubbarna var överallt!
För efter någon timme slog det mig. I varje butik jag besökte var 90 % av besökarna män. Musikälskande, passionerade, män stod och bläddrade vant i LP-backarna och diskuterade epoker, instrument och skivbolag med – just det – andra män. Kära RSD Göteborg, Du som skulle vara för alla. Du blev till en nidbild av gubbväldet!
Jag blir så upprörd att jag måste avsluta mitt brevskrivande.
Varför?
Varför är skivor en gubbhobby?
ÄR skivor en gubbhobby? Nej.
Men varför vilade då en unken doft av mansgriseri över hela tillställningen? Varför kändes RSD Göteborg som en intern manlig angelägenhet? Och varför fanns inte en enda kvinna bland artisterna som uppträdde i Göteborg? Jag skriver det igen: inte en enda.
För att män gör bättre musik? Nej.
För att alla kvinnliga artister redan uppträdde i andra städer? Nej.
Naturligtvis inte.
Det finns en uppsjö av fantastiskt duktiga, Göteborgsbaserade kvinnliga artister. Många vars skivor redan ligger i plastbackarna. Många ännu osignade.
Kunde ingen ha ringt dem?
Sen kan man berätta hur mycket som helst om entusiastiska Javier, som bakom mörka solglas gått runt i ”varenda skivaffär i hela Göteborg” för att hitta grunge-rariteter, eftersom nittiotalet ”verkligen är tillbaka”. Man kan prata om fynden, om min egen lycka och pirret i magen när jag hittade Älgarnas Trädgård på vinyl. Man kan prata om de gamla profetiorna, om skivans påstådda utdöende och om en nutida utveckling som inte alls pekar åt det hållet. Man kan titta sig omkring, se att det trots allt ändå är en hel del folk i butikerna, se kulturvärdet och framtidshoppet i detta. Men när skymningen faller över Västkusten kvarstår ingenting annat än fakta.
För när RSD Göteborg avslutas på lördagskvällen görs det med buller och bång och Kingdom of Evol spelar. Ebbot Lundberg gästar, kvällen till ära, på klaviatur. Freddie Wadling får hjälp ner för en trappa, placeras på en stol och gör stor show med sina underfundiga mellansnack. Publiken jublar, Bengans är fyllt till sista kvadratmetern. Jag kallsvettas där jag står, långt fram bland stadens alla övervintrade rockrävar. Kristofer Åström, I’m Kingfisher och Easy October har redan spelat. Att sedan stänga stenåldersjippot RSD Göteborg med gubbgruppen Kingdom of Evol – symboliken blir komisk.
I en sekund.
Sedan bara bedrövande.
