Blue Coat Venture är historien om hur Gustav Löfstrand började gå omkring i Stockholm iklädd en blå rock. Långt bort från sin barndoms västkust hade sångaren och låtskrivaren steg för steg renodlat sitt genetiskt betingade musikintresse, och med influenser som Nick Drake och James Taylor byggde han studion ”Lärkskogen”. Där föddes skivan Island of Violets.
Nej, det är inte fullt så excentriskt som det låter. För även om pressreleasen fick mig att hoppas på ett introvert stjärnskott, är slutresultatet betydligt mindre upphetsande. Island of Violets är ingen intuitiv, kosmisk självklarhet – utan mest bara en… helt vanlig popskiva. Varken mer eller mindre. Gustav Löfstrand sjunger stillsamt vackert att ”It’s been a while” eller om en ”breakfast in Sligo” men det griper aldrig riktigt tag. Och det är faktiskt lite märkligt. För ingredienserna finns ju där, allihop. En hemvävd känsla. Influenser från havet och storstaden. Ärliga, biografiska texter. Känslor, drömmar och finstämd melankoli fyller låtarna till bredden – men mitt engagemang uteblir.
Jag vet egentligen inte vad jag saknar. Gustav sjunger som sagt fint. Stämmorna är oklanderliga, arrangemangen genomtänkta och låtarna välproducerade. Det lyfter bara inte. Det sticker inte ut. Det blir aldrig på liv och död. Och lite plågsamt är det faktiskt, hur Blue Coat Venture så hemskt gärna vill göra intressant skogspop för en medveten surdegspublik – men haltar och snubblar på lite för många klyschor. Island of Violets är som de första barfotastegen på en daggvåt junigräsmatta – skonsamma och mjuka, men inte särskilt spännande.
Men så händer något. ”Prisoner of Time” är vemodig jazzpop av högsta klass – på skivans näst sista spår snuddar jag äntligen vid den där känslan av odödlighet. Kraften hos en genuint bra låt, förmågan att få oss förtappade människor att släppa det krampaktiga taget om verkligheten för några sekunder. Men då är skivan nästan slut. Och kanske är det hos mig felet ligger, kanske har mina krav blivit absurt höga. För Island of Violets är ingen dålig platta. Tidvis är den riktigt vacker. Den förändrar bara inte mitt liv.
