Den 13 april släpper Liverpool-bandet The Wombats sin nya platta Glitterbug och nyligen besökte de Stockholm för en spelning. Rockfotos Christoffer Jonsson fick då ett samtal med trummisen Dan Haggis och Tord Øverland Knudsen som spelar bas och keyboard i bandet, vilket resulterade i den långa intervju som går att läsa nedan.
När jag först fick meddelandet om att det var grönt ljus med The Wombats-intervju gjorde jag en Tomas Brolin-snurr i vardagsrummet. Inte bara för att jag gillar The Wombats, utan också för att jag ofta börjar meningar med “undra om The Wombats….” när jag diskuterar bandet med andra. Även deras senaste videor har väckt en del frågor hos mig. Och nu sitter jag alltså och väntar på att få mina frågor besvarade i ett Al Capone-liknande bås på Debaser Strand. The Wombats kommer in och jag ställer mig artigt upp i väntan på att skaka hand. Vi presenterar oss och basisten Tord Øverland Knudsen passar på att prata på norska när han kommer fram till båset. “Hej, det är jag som är Tord” Det leder till den där konstiga situationen när man inte vet om man ska prata svenska eller engelska. Vi sätter oss ner och jag tar upp mitt lilla skrivblock.
Så, ni är ute på turné nu. Hur lång kommer den bli?
– Vi vet inte riktigt än, alla datum är inte satta men i alla fall fram till juni, svarar Dan.
Finns det några fördelar och nackdelar med att göra en världsturné om man jämför med att göra en UK-turné?
– Ja, alltså vi har ju haft den turen att vi gått hem i flera olika länder och ärligt talat så spelar vi på vilket ställe som helst som tar emot oss.
Dan skrattar lite och fortsätter:
– Och nu släpper vi ju vårt nya album och vår agent sa liksom “ok, det blir UK, Europa och USA-turné”. Vi ser nog inga för- eller nackdelar, utan vi gillar bara att spela gigs.
Tord tillägger:
– Jag tycker att det faktum att publiken är olika i olika länder är uppfriskande. Att se hur folk i Tyskland reagerar på saker jämfört med i Skandinavien eller Storbritannien eller USA, det är roligt.
Märker ni stor skillnad på vad folk har för favoritlåtar i t.ex. Tyskland jämfört med säg, Sverige?
Tord nickar och svarar:
– Ja, absolut. Man märker att radiostationer spelar olika låtar i olika länder, så publiken här klickar bra med den här låten och publiken där klickar med den där låten.
– Speciellt nu. Med tanke på att det nya albumet inte är släppt än så vet man ju inte om vi fått någon radiotid överhuvudtaget. Men det känns som att eftersom det var så länge sedan förra albumet släpptes så kan publiken i alla fall låtarna från första och andra albumet mer eller mindre, tillägger Dan.
– Och man märker med de nya låtarna som släppts att folk kan dem mer och mer och sjunger med, vilket är underbart för oss eftersom det är ganska pirrigt fortfarande att spela nytt material, säger Tord.
Dan flikar in och säger att det är det som är så bra med internet. Att folk i hela värden kan hitta musiken så publiken innan spelningar kan kolla upp de nya låtar som har släppts.
Vad för sorts scener föredrar ni att spela på? Stora eller mindre scener som här på Strand?
Dan förklarar att de inte är något de reflekterat över utan det roliga är i huvudsak att scenerna varierar från stora och små.
– Den här scenen är inte speciellt liten, vi lirade nyss på väldigt små ställen i USA där maxpubliken var ca 150 personer. Men visst, spelar man på de mindre scenerna blir det en annan intimitet med publiken jämfört med en stor arena för 40.000 pers där det är ett två meter stort gap mellan scenen och publiken.
– Man ser publiken på ett annat sätt, säger Tord. Du interagerar på ett annat sätt när du ser individer i publiken. Man kan prata med honom eller henne som står där och faktiskt ha en konversation.
Hur mycket av Glitterbug kommer ni spela på den här turnén?
– Vi kommer spela åtta låtar från nya skivan, vilket nästan är hela skivan, svarar Dan.
Visst är det elva låtar på skivan?
– Elva låtar och tretton på deluxplattan. Men ja, åtta låtar live. Alltså vi hade självklart velat spela alla låtar eftersom det såklart är väldigt roligt och spännande att spela de nya. Inte för att våra äldre låtar inte är spännande, men vi har hållit på med det nya materialet i över två år nu och det är så häftigt att få visa upp dem för publiken när man inte riktigt vet hur de kommer reagera.
Hur har fansen reagerat hittills på de nya låtarna?
Dan nickar glatt samtidigt som han svarar:
– Oerhört bra. Det är så roligt att se på Twitter och annat när folk skriver typ “jag gillade verkligen den här låten, längtar tills jag får höra hela skivan”.
Tord tillägger att han tycker att ett bra sätt att få folk peppade på nya skivan är att göra en turné just innan skivsläppet.
Varför namnet Glitterbug?
– Grejen var att vi hade en lista på en massa olika namnförslag och vi kände att ”nu måste vi verkligen bestämma oss” så vi mailade Murph (sångaren) och lät honom bestämma eftersom han skriver alla texter och han skickade tillbaka: Glitterbug. Det anspelar lite på den vackra och skinande utsidan av en ny stad eller ett nytt förhållande, men att det finns något mer mörkt och obehagligt på insidan.
Ni släpper väldigt många musikvideos och singlar, sex stycken musikvideos från förra plattan och på nya skivan är det hittills fyra singlar varav tre har videor. Skulle ni säga att det ligger en press på er nu att göra mycket musikvideor?
Dan svarar:
– Jag tror att många av våra låtar funkar som singlar och det är ett bra sätt att kunna sprida musiken om man har en bra video som folk tycker är rolig att titta på. Och som nu med ”Greek Tragedy”-videon så tillför videon låten något nytt och ger lyssnaren en ny vinkel och nya känslor som man kanske inte hade fått om man bara lyssnade på låten.
Tord tillägger:
– På det här albumet har vi haft möjlighet att vara mer lekfulla än tidigare med videor, och vi lägger till mer handling till dem om du förstår.
Ja absolut, svarar jag. Speciellt gällande ”Greek Tragedy” som är helt underbar. Den twisten är inte att leka med. Tord skrattar och håller med. Jag berättar för dem om när jag och min flickvän upptäckte att de släppt videon så startade vi den på TV:n direkt. Kruxet var bara att vi såg den med våra två söner också.
– ÅH NEJ!, utbrister Tord.
Dan frågar hur gamla barnen är och skrattar högt när jag berättar att den ena är 11 månader och den andra 3 år.
Hur kom videon till?
– Det var en irländsk regissör, Finn Keenan som kom med idén, och både vi och skivbolaget nappade på direkten och sa att så länge den blir väldigt blodig och rå, typ som ett avsnitt av Dexter eller True Blood och att vi verkligen ser döda ut, så kör vi. För den slutscenen är verkligen perfekt och mäktig. När vi såg den kände vi liksom att ”shit, vad bra det här blev”!
Hur blir nästa video då?
– Just nu står det mellan två låtar och det beror lite på vad olika länder väljer att spela, för t.ex. i Norge har man valt att gå på ”Emoticons”, som egentligen inte är en riktig singel. Så vi får se, men det blir nog antingen ”Be Your Shadow” eller ”This Is Not A Party”, berättar Dan.
När började ni spela in Glitterbug?
– Det var nog i juli förra året tror jag.
Dan tittar frågande på Tord som nickar och fyller i:
– Juni eller juli. Vi har liksom spelat in den i omgångar, en vecka här och en vecka där. Det var inte så att vi gick in i studion i två månader och arbetade, utan det blev ganska uppdelat – vilket också är en av anledningarna till att det tagit sådan tid för oss att bli färdiga med skivan.
– ”Greek Tragedy” var första låten vi spelade in med Mark som var producent och vi var så nöjda att vi sa “ok, vi vill göra hela albumet med honom”.
Ni hade aldrig arbetat med honom innan?
– Nej, han är ny och typ i vår ålder, vilket var riktigt kul eftersom han har samma referenser när det kommer till musik och har lyssnat på samma sorts musik som oss under sin uppväxt.
Finns det något tema eller röd tråd på nya skivan?
– Kanske inte direkt ett tema, men vi tar definitivt upp vissa ämnen. Som relationer, dels med tjejer, men även med städer, berättar Dan.
– Och Murph har inlett ett förhållande med en tjej i Los Angeles vilket återspeglas på skivan. Allt med distansförhållande och sånt.
Ni retade ju era fans med olika hashtags som #yourbodyisaweapon innan ni släppte den låten och folk förstod inte riktigt vad innebörden med det var…
Dan avbryter mig innan jag kommit till själva frågan.
– Ja, det var en som inte ens jag förstod.
Tord verkar fatta vad Dan menar och börjar skratta.
Dan fortsätter:
– Det var just när vi spelat in ”Give Me A Try” och vi hade inte hunnit se videon. Så när jag gick in på Instagram så hade vår manager ändrat profilbilden till en av personerna i videon, så himla random. Jag hann tänka: “nej! någon har hackat vårt konto”.
Tord vänder sig till Dan och säger:
– Jag tror att det fortfarande är den bilden. Vi kanske borde göra något åt det?
Hur ser er låtskrivarprocess ut?
– Det var lite annorlunda med det här albumet eftersom Murph var i Los Angeles ganska mycket, så det blev mest att jag och Tord repade nya melodier, men försökte hålla det till hooks för att lämna utrymme för Murphs texter. Murph spelade också in låtförslag som han skickade till oss som vi sedan utvecklade. Men vi var också alla tre i studion och jammade och var allmänt funky, som när vi gjorde ”Emoticons”.
– Även lite sexiga, tillägger Tord och skrattar.
Dan fortsätter:
– Ja, precis. Och efter en stund så kände vi att vi hade en bra start och att ”det där låter som en grym låt”. Så vi har väl inte en speciell process som vi utgår ifrån, utan mer att alla låtar har en egen resa.
Tord instämmer:
– Det är ganska skönt att inte vara fast i “ok, nu ska vi göra på det här sättet”, det ger låtarna sin egen identitet.
Dan berättar att de har väldigt tur som band eftersom att alla kan spela alla instrument. Tord spelar bas, gitarr, synth och kan mixa ljud och han själv spelar synth och gitarr utöver trummor.
Använder ni er av mycket samplingar?
– Absolut, svarar Tord. Vi är riktiga nördar när det kommer till sånt. Mycket mer på det här albumet än tidigare.
Vad har ni för roliga samplingar på den här skivan?
– Vi har inga roliga låtar, utan det är mest olika ljud, men vi samplade faktiskt när jag rapade på låten ”Curveballs”, säger Dan.
När du rapade?
– Ja, jag skulle spela in bakgrundssång på en låt när jag råkade rapa och producenten sa typ “fan, det var en konstig rap, vänta lite ska jag bara…”. Och han klippte och lade på reverb och komprimerade den. Vi gillar bara att leka med ljud.
Jag frågar om det är något speciellt som de alltid måste ha med sig när de är ute på turné. Det är det inte, förutom att Dan gärna har med sig en bra bok som han kan läsa. Han berättar att han just nu håller på att läsa Lolita av Vladimir Nabakov och vi fastnar i diskussioner kring den boken ett tag eftersom att den även filmatiserats av min favoritregissör Stanley Kubrick.
Efter några minuters prat om boken märker nog killen som arrangerar intervjuerna att vi gått från ämnet och frågar om vi är klara, vilket vi är, förutom en sista fråga.
Har ni råkat utför några pinsamheter på någon turné som t.ex. att säga fel namn på staden ni spelar i?
Dan skrattar och Tord flinar och berättar att de har det bästa exemplet.
– När vi var i Beijing (Peking) så kom Murph ut och sa “Good evening Shanghai,” men som tur var kändes det som att de flesta inte var så hemma med engelskan. Men det var vår första riktiga festivalspelning innan vi blev signade.
Dan och Tord börjar minnas tillbaka och berättar att det regnade så mycket att de hade plastpåsar på mikrofonerna och annan utrustning och att det kändes som de skulle bli elektrifierade. Regnet kom in genom taket och Dan berättar att varje gång han slog på virveltrumman splashade vattnet.
Tord och Dan säger i kör:
– Very emo.
Där slutar vår intervju och jag tackar för mig och känner mig lite starstrucked, men samtidigt nöjd med vårt samtal som inte blev så formellt som det ibland kan bli. Det var avslappnat och roligt. Jag hade nog kunnat sitta och snacka hela kvällen i det där Al Capone-båset.
