För den som bor i södra Sverige och gillar synthmusik behöver Neostalgia ingen närmare introduktion. Klubben firar 15 år med ett evenemang som täcker in det mesta av det som vi förknippar med Skånes allra främsta synthinstitution – EBM, electro och industri. Gammalt och nytt. Svulst och minimalism.
För svulsten står kvällens första akt – Rave the Reqviem från Kalmar. De gör en stentung hybrid av industri-metal och modern dansmusik som för tankarna till Celldweller. Formeln kompletteras av de storslagna, starkt 80-tals-präglade refrängerna vilka sjungs av bandledaren Filip Lönnqvists mamma (!) Carola – en klassiskt skolad sopran. Det är en, på pappret, väldigt märklig stilblandning som fungerar tack vare starka låtar och snygga genomarbetade arrangemang. Framför allt blir det aldrig tråkigt. Fullt av tvära kast gör de ett energiskt set med massor av scennärvaro (och metal-poser), trots att det svartklädda dansgolvet knappt hinner befolkas under deras tidiga speltid.
För kvällens mest skojfriska (och onyktra) inslag står andra akten Patenbrigade:Wolff. Duon från Berlin är under kvällen förstärkt av två män (också de iklädda bandets karaktäristiska byggarbetar-outfits) och en mycket begåvad, svartklädd sångerska. De gör en dansgolvsvänlig, melodiös hybrid av electro, EBM, techno och synthpop. Låtarna byggs upp kring beats och röstsamplingar – en stil som de (med det genomgående ”byggarbetartemat”) kallar Electronic Building Music. Scenrekvisitan rymmer bland annat trafikkoner, svetsar och varningsblinkers.
De fyra männen på scen växlar mellan att sjunga, skruva på ett mixerbord, gå runt bland publiken och ta selfies (med en medhavd selfie-stick), dela ut glowsticks och blanda groggar från en medhavd vodkaflaska. Innan den obligatoriska avslutningen ”Der Brigadier trinkt Bier!” snurrar de ett avspärrningsband runt scenen och slår sönder en leksakssynth så att plastbitarna flyger över hela lokalen. Det är enormt underhållande och jag tror knappt någon lämnar spelningen utan ett leende på läpparna.
Humorn är närvarande även för kvällens första headliner Wulfband, som höjer energinivån (och testosteronhalten) en bra bit. Den svenska, maskerade, hemliga och Manifestpris-belönade duon (vars identiteter ingen ännu lyckats röja) tycks existera i en parallell verklighet där tiden har stått stilla sedan Nitzer Ebb släppte That Total Age år 1987. Det är rå, avskalad och adrenalinförbrännande EBM av det mest primitiva, aggressiva och moshpit-vänliga slaget. Mullrande synthbasar, piskande trummaskiner och aggressiv tysk skriksång i toktempo. Det kan tyckas klichéartat men är utfört med bra mycket mer skärpa än vi är vana vid när det gäller svensk EBM. De får igång ett rejält tryck i lokalen och den svartklädda moshpiten tar till slut upp hela dansgolvet.
Kvällens största behållning, för min del, blir dock åldermännen i Absolute Body Control (bilden). Den belgiska duon bildades 1979 och var Dirk Ivens och Eric Van Wonterghems (båda mest kända från Klinik) första helt elektroniska band. Musikaliskt placerar sig deras minimala synth någonstans mitt emellan vad landsmännen i Front 242 gjorde samtidigt på debutplattan Geography och den uppenbara förebilden Suicide. Med nummer som ”Love At First Sight”, ”Sorrow” och ”Is There An Exit” är det slående vilket starkt låtmaterial de har – och hur suggestiva och effektfulla de minimala arrangemangen fortfarande låter. Dirk kvalar in som kvällens mest karismatiska frontfigur, men det märks att den relativt obskyra retroakten är en ny bekantskap för många av de yngre besökarna. Samtidigt har några ur det äldre gardet trängt sig längst fram till scenkanten. Neostalgia har, för en kväll, överbryggat två synthgenerationer.
Bild på Absolute Body Control ur arkivet (2013)
