Jamie XX, Idris Muhammad och om att återupptäcka musikhistorien


I fredags tipsade vi om Jamie XX:s nya låt ”Loud Places” på vår tipslista som vi har en gång i veckan. Jamies bandkollega från The XX, Romy (Madley-Croft), är med som featured artist då hon bidrar med sång. Men låten kunde lika gärna ha presenterats som ”Loud Places feat. Idris Muhammad”. Låten bärs nämligen upp av en ursnygg sampling av ”Could Heaven Ever Be Like This”, den kanske mest kända (eller minst okända beroende på hur man vill se det) låt som Idris Muhammad släppte.

Idris Muhammad var en trummis och låtskrivare från New Orleans. Namnet tog han (född Leo Morris) efter att ha konverterat till islam på 60-talet. I början av karriären ägnade han sig framför allt åt renodlad jazz och spelade bland annat med mästersaxofonisten Pharoah Sanders. Efter att ha turnerat med aningen mer soul/funkorienterade artister, till exempel Roberta Flack (hon som fick en världshit med ”Killing Me Softly With His Song”), drogs hans eget skapande också åt samma håll och i mitten av 70-talet släppte han två album som båda är förbisedda guldkorn – House Of The Rising Sun och Turn This Mutha Out. Titelspåret på den förstnämnda är en helt fantastisk, diskoinfluerad funkcover av den klassiska låten med samma namn och låten som Jamie XX nu låter världen återupptäcka finns på den sistnämnda. Idris Muhammad förblev aktiv trummis ända till sin död i somras.

Samplingar används av artisten med huvudsyftet att skapa ny musik. Att återanvända musikhistorien på detta sätt har varit en självklarhet ända sedan Sugarhill Gang utan tillåtelse stal riffet (vilket kom att stå dem ganska dyrt) från ”Good Times” för att skapa ”Rappers Delight”, låten som 1979 definierade det vi idag känner som hiphop. Men för oss lyssnare, i alla fall vi som mår dåligt om vi inte får veta vad just den där låten heter och vem som gjorde den, är samplingarna lika mycket en källa till att återupptäcka bortglömda och förbisedda pärlor. Några av mina absoluta favoritlåtar inom soul, funk och disko har jag hittat genom att jag hört raplåtar (för det är oftast dem som bär på guldet) och tyckt att den här samplingen är ju bara alldeles fantastisk – då måste även originalet vara det. Masta Ace’s ”H.O.O.D” fick mig att hitta Freda Paynes makalösa ”Stares and Whispers”, Freeways ”When They Remember” ledde mig till världens bästa tryckare (inte ens föremål för diskussion) – Gladys Knights oerhörda version av ”The Way We Were” och det tog lång tid innan jag fattade att Eminems genombrottslåt, ”My Name Is”, byggdes upp av Labi Siffres briljanta ”I Got The Blues”. För att inte tala om hur Kanye West genom såväl ”Two Words” som sin producentinsats på Brandys ”Talk About Our Love” fick mig att börja lyssna på Mandrill, ett av de mest inflytelserika men kommersiellt inte särskilt framgångsrika funkbanden från 70-talet. Och så vidare – listan kan göras, om inte oändlig, så åtminstone väldigt lång.


Alla samplingar är inte heller gamla rester ur soul- och funkskafferiet. Lil Bibby och Kevin Gates använde Pat Benatars 80-talshit ”Love Is A Battlefield” när de tillsammans knåpade ihop mäktiga ”We Are Strong” förra året. Boog Brown lånade Ron Sexsmiths ”Late Bloomer” till sin ”Runaway Bride” på ett av 2010-talets mest underskattade hiphopalbum och Fashawn hittade en harpslinga från Joanna Newsom (”Cosmia”) att göra under med på ”When She Calls”.

Numera är det inte heller bara hiphopartister som gläntar på dörren för att göra direkta nedslag i musikhistorien. Den här krönikan hade inte blivit av om det inte vore för Jamie XX, vi minns Parker Lewis ursnygga användande av Kevin Rowlands cover på Springsteens ”Thunder Road” i ”Via Emilia” för några år sedan, och Angie Stone byggde upp hela sin mest praktfulla skapelse, ”Wish I Didn’t Miss You”, med basgången från O’Jays ”Back Stabbers”.

Så nöj dig inte med att lyssna och njuta – examinera låten, googla [låtens namn] + ”sample” om det inte är uppenbart vad det är för något. Det är både lärorikt och mer givande än de flesta anar. Musikhistorien väntar på att återupptäckas. Av dig.