Sleeping with Sirens, Pierce The Veil och ISSUES: Fryshuset, Stockholm 24/3

Kvällen börjar med en väldigt trevlig överraskning. Innan spelningen skippade jag att lägga ner energi på att googla fram vilka som är “the special guest” som det så retligt står på alla affischer. Jag antog att det skulle vara ett mindre känt lokalt band och att det bara stod ”special guest” så att alla städer skulle kunna använda sig av samma tryck på affischerna.

Det visar sig snabbt att jag trott fel. På scen står inga mindre än ISSUES. Bandet som som jag skrev en liten krönika om för nästan två år sedan, när de startat ett west coast VS east coast-influerat krig med Woe, is Me. Och nu står de framför mig på scenen som ett underbart påskägg. Även om vissa av deras senare låtar är lite väl ”smörpop blandat med metalcore”, blir det väldigt tungt och en rolig öppning. Att få höra ”King Of Amarillo” live hade jag inte räknat med ikväll.

Huvudakterna då? Vilket band går på först? Pierce The Veil eller Sleeping With Sirens? Med tanke på att Sleeping With Sirens sångare Kellin Quinn gästar Pierce The Veil på låten ”King For A Day” sätter jag mina pengar på att det blir kvällens avslutningslåt. Så logiskt sätt bör Sleeping With Sirens (bilden) gå på först, vilket de även gör.

Låten “Kick Me” från nya skivan Madness är först ut. Personligen anser jag att det är deras bästa låt, så det är lite synd att den betas av på en gång, men å andra sidan är det en riktigt bra start på spelningen.

Något som svider lite är att det är alldelens för mycket bas. Resterande instrument dränks nästan i mullret från basen. Jag prövar olika ställen i lokalen för att hitta ett hyfsat bra ljud och efter lite spring för att testa platser hittar jag ett bra ställe där är alla instrument plus sång ligger på en bra nivå. Dock är detta inte i lokalen, utan i stentrapporna mellan bottenplan och plan ett…

Kellin Quinn visar sig vara en skämtare på scen. “Is there any boys in the audience?”, frågar han. Killarna brölar till svars och han fortsätter: “Wow! What a bunch of horny boys. Horny, horny, horny. And are there any girls in here?”. Det är sedan tinnitusvarning på de skrik som skär genom luften till svars. Quinn fortsätter med “Oh, looks like you boys are some lucky horny boys.” Publikinteraktionen är perfekt.

Att få publiken att jubla är alltså inga problem, men ljudnivån på publiken kan inte ha varit laglig då Quinn säger “Let’s get back to the 90’s for a sec. This song is called Iris”. Och då är det är såklart ”Iris” av Goo Goo Dolls som spelas. Eftersom den låten är akustisk försvinner äntligen det överbasiga ljudet och det låter riktigt bra. Efter låten förtsätter Quinn med ”humorn” och säger “Look at all the girls in the front. They were all texting during the sing like: Can’t wait for this shitty band to stop playing so I can see Pierce The Veil”.

Näst sista låten är “If I’m James Dean, You’re Audrey Hepburn” och Quinn ber alla plocka upp sina cigaretter och säger: “Now light them up! Oh Shit. That’s right. We can’t well pick upp your cell phones and light those up”. Bandet avslutar sen spelningen med sin mest kända låt ”If You Can’t Hang”.