The Wombats: Debaser Strand, Stockholm 23/3

Stämningen är minst sagt spänd i väntan på Liverpoolbandet The Wombats. Debaser Strand är fullsatt och trycket bakifrån ökar hela tiden fastän att bandet inte ens har gått på scenen. När ljuset släcks och The Wombats gör entré sprids en glädjekänsla genom rummet. En sorts elektrisk ström som mynnar ut i “Your Body Is A Weapon”, låten som öppnar upp för kvällens kavalkad av hitlåtar.

Öppningen är perfekt. Publiken jublar till låt efter låt och jublet blir bara högre och högre. “Your Body Is A Weapon” “Jump Into The Fog” och “Moving To New York”- det är en häftig upplevelse att se ett band live där publiken i stort sett kan texterna på alla låtar. Publiken levererar ord efter ord i varenda låt, varenda släppt låt i alla fall. För förutom de fyra nya singlarna bjuds vi nämligen också på ytterligare fyra låtar från den kommande plattan Glitterbug: “Be Your Shadow”, “Headspace”, This Is Not A Party” och “The English Summer”. Av vad vi får höra kommer Glitterbug att bli ett riktigt bra album.

Ett litet minus är att det är rätt tråkigt mellansnack, det är mest bandmedlemmarna som drar internskämt då och då och en del utnötta publikfirerier. Detta är tydligen något som alla struntar i utom jag. Det största jublet kommer nämligen då basisten Tord säger ordet ”tack” efter en låt. Personligen skulle jag vilja se en bättre publikinteraktion än standardfraser och billiga publikfrierier.

Jag märker att de flesta i publiken har sina egna personliga favoriter, men den låt som blir kvällens bästa för mig är ”Greek Tragedy”. Tyngden i musiken live är enastående och jag står hänförd och medtagen av låten, och kommer på mig själv att tänka att jag säkert ser ut som tjejen i videon till låten. Hon som bara stirrar medan alla hoppar och dansar runt omkring sig.

Att The Wombats är ett band som har en försmak för att leverera hit efter hit vet nog alla, därför blir det svårt för bandet att få med alla låtar som publiken förväntar sig, samtidigt som de vill blanda in nya låtar och lite utstickare. De lyckas ändå få en riktigt bra mix på låtarna och förutom de ovannämnda titlarna kör hits som ”1996”, ”Techno Fan” och ”Kill The Director”, blandat med de lite mindre kända låtarna som t.ex. ”Little Miss Pipedream” och de åtta nya låtarna. Under “Give Me A Try” slängs en BH och ett par trosor upp på scenen. Trosor som förövrigt landar på sångaren Murphs huvud. “Just my size”, säger han och publiken jublar som om de tror att han ska ta på sig dem.

Jag säger flera gånger till min flickvän som är mitt konsertsällskap att “de borde ju köra någon av mina tre låtar nu”. Med det menar jag de tre låtar jag hoppats på i förhand: “Our Perfect Disease”, “Anti D” och “Let’s Dance To Joy Division” . Kvällens sista låt spelas och det blir ”Tokyo – Vampires & Wolves”. En låt som jag av någon anledning förträngt, jag kanske inte kunde fatta att jag skulle få se den live. Så det var egentligen fyra låtar jag verkligen ville höra.

Bandet går av scenen och ett extranummer är givet (jag menar, de har ju inte spelat mina tre låtar ännu). Sångaren Murph tar upp den uppslängda BH:n och snurrar den som en propeller, musiken börjar och ”Emoticons” blir först ut. Även den en låt som får mig att tänka “ja just, ja, den hade jag glömt”. Men sen får jag äntligen “Let’s Dance To Joy Division” Och de blir ös till 110%! En perfekt avslutningslåt och medan bandet spelar går det upp för mig att jag får klara mig utan “Anti D” och “Our Perfect Disease”. Oerhört tråkigt men ändå förståeligt eftersom The Wombats är ett band som smashar ut hitsinglar från deras skivor som om varje album vore Red Hot Chili Peppers Californication. De kan helt enkelt inte trycka in varenda hitlåt under ett set.

Bild från vårt arkiv.