Dean Blunt: Inkonst, Malmö 21/3

Roy Nnawuchi gjorde tillsammans med Inga Copeland experimentell elektronika i Berlin/London-baserade projektet Hype Williams. The Guardian kallade duon för “the missing link between Ariel Pink and and Aphex Twin” och ett antal fullängdare gav dem nästan någonslags kultstatus hos fansen. Bland annat gjorde de en hyllad spelning på Inkonst i Malmö för några år sedan. När nu Nnawuchi gör mer poporienterad musik under aliaset Dean Blunt, väljer han samma spelningsställe när han återvänder till Malmö.

Senaste plattan Black Metal var något av en fullträff och det gör att mina förväntningar inför lördagskvällens spelning är ganska höga. Och uppenbarligen är det fler som känner så – det är ett nästan fullsatt Inkonst som möter mig när jag kommer dit några minuter före utsatt speltid.

Efter ett ganska långdraget intro där frasen “The white man, I say to you over and over again” upprepas kommer Dean Blunt upp på scen i ett svagt rödtonat ljus och en sällan skådad mängd rök från scen. Med sig har Nnawuchi gitarristen och sångerskan Joanne Robertson, som visar sig vara kvällens allra största behållning, och en äldre barsk herre som mest fungerar som någon slags scendekor. Det ser nästan ut som att han ska föreställa en livvakt. Han bara står där rakt upp och ner och ser arg ut, som att han är där för att beskydda artisterna på scenen.

Fokus är som väntat på senaste plattan och vi får höra lysande sång, gitarr och trummaskin-versioner av låtar som ”50 cent”, ”Blow” och ”Heavy”. Den mörka och släpiga sången, som ger Lou Reed-vibbar, får en härlig kontrast av Robertsons röst. Det är lite samma känsla över musiken som den på Mark Lanegans och Isobel Campbells platta Ballad of the Broken Seas. Men som sagt, det är framför allt det strålande gitarrspelet som lyfter spelningen. Från Telecastern på scen kommer växelvis cleana gitarrmelodier och mer experimentell noise. Alltid i fin synk med trummaskinens beats.

Efter ungefär halva konserten släcks ljuset helt på scen och vi får under några låtar uppleva musiken i ett kolsvart rum. Det är effektfullt, helt klart, men jag märker ändå hur jag skruvar på mig efter ett tag. Nnawuchi är dock en kontrasternas man och avlöser mörkret med ett stroboskop-parti i hästväg. Jag förstår genast varför Inkonst var så noga med att varna känsliga personer på förhand.

I slutet av konserten bjuds vi även på lite rap, och visst är Nnawuchi en musiker med skills inom mycket, men just i det här sammanhanget kan jag tycka att det var lite överflödigt. I övrigt: en mycket lyckad spelning som klockade in på drygt en timme. Med tanke på de ”visuella omständigheterna” kändes det alldeles lagom.