Saigon – New World Outro

Ni vet känslan av fullständig anarki. Ett enda skimrande borderlineögonblick, den där sekunden när du står ensam på toppen och tittar ner på alla andra. Vissa säger att droger är vägen dit, själv hävdar jag att musik räcker långt. Kaotisk, ond, bråd musik.

Det var längesedan jag hörde något som detta. Ibland, som i ”My Picture of You”, är det bara metalliska ljud; någon slags gigantisk industripress som mullrar ödesmättat och blandas med dystopiskt radioknaster. Och ibland är det ganska lättsamt, nästan hittigt, som i ”Golden” eller ”Zeus”. Men hela tiden är det på vansinnets brant. Täta, svettiga, nästan klaustrofobiska pressar sig låtarna ut genom högtalarna, ut i rummet, och växer upp till sorgsna blomster mot mina psykiatriska väggar.

Inte hört Saigon tidigare? Tänk lo-fi-techno. Monoton industripop. Ett Joy Division på syra. Börja där. Och tänk sen mycket mörkare. Och bättre, naturligtvis. För vi vet ju att världen går åt helvete. Att förstörelsen eskalerar. Och det är där Saigon kommer in i bilden. New World Outro är, antar jag, ljudet av vad vi människor gjort mot varandra; en korpsvart konstutställning planterad rakt ner i vårt kollektiva medvetande. Det är rått, korthugget, upprepande, aggressivt. Precis som du och jag.

Men är det bara bra? Nej. Det blir, tycker jag, lite väl monotont ibland. Lite väl svart och svårlyssnat. Men samtidigt har Saigon antagligen inga ambitioner om att vi ska sitta och knyppla och dricka te till deras nya skiva. Om debuten från 2011 var någotsånär munter blev uppföljaren Ready for Romance? första hinten om vart det här Stockholmsbandet är på väg. New World Outro fullbordar resan.

Att kliva in i Saigons värld har alltid varit att närma sig alltets upplösning, men den här gången är det snäppet värre; New World Outro är soundtracket till rymdskeppet Jorden när det kör rakt in i solen. Och alla dör, naturligtvis. Förintelsen är total.

7/10