Joel Alme: ”Om man inte känner nostalgi har man aldrig levt”

I morgon släpps Joel Almes nya svenskspråkiga album Flyktligan. Kalle Larsson träffade honom för ett långt samtal i vårsolen. Läs intervjun här.

– Jag har sett det i vissa intervjuer, att det målas upp en bild av att jag har haft det förjävligt.

Joel Alme suckar och tittar ut genom fönstret, ut på gågatan, på alla som förlängt sina lunchraster för att njuta av den första riktiga vårsolen.

– Det är verkligen inte så. Jag, min mamma, min styvpappa och min lillasyster hade liksom en isolerad bubbla. Vi har haft det jättebra. Men runt omkring oss…

När Joel Alme nu, efter tre års relativ tystnad, är tillbaka med nya svenskspråkiga albumet Flyktligan, är det texterna som hamnat i centrum för all uppmärksamhet. I intervju efter intervju får Joel svara på frågor om sin barndom, vilket kanske inte är så konstigt. Med textrader som ”svårt att vara ren här / alla kastar sten här” och ”du söp bort din familj / lämnade det sämsta kvar” på en skiva som kallats för såväl ”en modern arbetarklasskildring” som ”en släktkrönika” har Joel skapat om inte ett blåsväder, så i alla fall en liten kuling. Men medan musikskribenter (typ undertecknad) gnuggar sina händer och ägnar sig åt psykoanalys efter psykoanalys av exilgöteborgarens förflutna, verkar Joel själv ta situationen med ro. Och han har inga problem att prata om den. Uppväxten, alltså.

– Som liten kunde man se folk bara försvinna. Helt plötsligt fanns någon inte längre. Då visste man inte riktigt hur man skulle göra.

– Senare har man fattat vad det var som gjorde att de försvann. Och då har man börjat tänka. För tänk om man hade kunnat ändra på saker och ting. Vissa stunder bara. Eller kanske hela uppväxter.

Joel berättar frispråkigt om sorgen över att vissa barndomsvänner och släktingar ”aldrig fick chansen att leva ut sina liv”. De som aldrig hann ”gå på bio, skaffa familj eller ta lån på huset”. Orättvisan i detta blev inspirationen till en ovanligt personlig skiva. Och då kom språkbytet naturligt.

– Det hade varit väldigt dumt att skriva de här låtarna på engelska. Det hade blivit som en dåligt dubbad film. Om jag ska skriva om gator, personer och sånt. Händelser. Det hade inte kommit lika nära.

– Svenskan blev en ny dimension. Det blev helt plötsligt roligt. Ibland kan jag känna att man bara blir en enda stor floskel när man sjunger på engelska.

Är Flyktligan skivan du alltid velat göra? Jag får den känslan när jag lyssnar.

– Jag tänker aldrig sådär. Jag försöker alltid hålla det på pojkrumsnivå. Oftast kommer ändå känslorna efteråt. Inte nu, när jag är mitt uppe i det.

Utanför fönstret går solen i moln. Joel plockar fram en snusdosa, dricker lite te. Vi pratar om låten ”Håller mig på kanten”, där han sjunger att ”somliga får nog bara en chans att hitta lyckan”. Jag frågar om det handlar om honom. ”Det där har jag tagit från Kenta”, svarar Joel och förklarar att han bor så nära Söderstadion att han kan höra inmarscherna. Jag frågar igen om det ändå inte är självbiografiskt.

– Jo, det är det väl. Den låten är min ”Walk The Line”. Och med den där strofen ser jag såklart tillbaka på många i min släkt.

Som kanske inte fick den där chansen?

– Ja, snarare det. Men samtidigt, att bara få en chans att hitta lyckan känns ganska torftigt.

Och du då, har du hittat den?

– Ja. Absolut.

Jag frågar Joel om han oroar sig för hur Flyktligan ska tas emot av publik och kritiker. Med tanke på det personliga, ibland nästan privata, innehållet.

– Det viktigaste är att själv tycka om det man gör. Så är det bara. Sen är det klart att jag kan bli lite paranoid över att det här kommer jämföras med tidigare grejer. Absolut. Men efter ett tag försvinner sånt, jag skiter faktiskt i det där.

– Detta är ju min första skiva på svenska, jag är fortfarande i nån slags inlärningsperiod…

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Joel Alme var ”den där basisten i Hästpojken”. Medan de flesta av hans vänner bor kvar i Göteborgsområdet hittade Joel kärleken i Stockholm, och nu lever han familjeliv med fru och barn i Söderort. ”Jag vet, det är ju jättekonstigt” säger Joel när jag för det på tal. Men det är också en livssituation som, med tanke på Joels förflutna, varit en viktig pusselbit i arbetet med skivan.

– Jag lever ganska isolerat. Jag är egentligen mest med barnen. Jag åker aldrig in till stan och fikar och sånt. Eller, en gång var tredje månad kanske. Jag håller mig mest i Björkhagen. Bland alla de andra kufarna.

– Stockholm känns ibland som ett stort lunchmöte. Jag skulle aldrig kunna bo på Söder och raka mig hos barberare och spela skivor på kvällarna.

Men ändå, ett nytt liv. Långt bort från ungdomens upptåg och tidvis mer destruktiva livsstil. Jag frågar om han någonsin längtar tillbaka. Till Göteborg. Till Sannaskolans tak.

– Ja, verkligen. Det var ju massa härliga stunder också.

– Man omvandlar ju saker… Gator speciellt. Vissa gator har man ju saknat. Man romantiserar. Linné, Majorna och sånt. Det är ju jättefint där, men oftast är det människorna man saknar.

Är du nostalgisk?

– Ja. Helt klart. Om man inte känner nostalgi så har man aldrig levt.

Och kanske är skillnaden inte så stor mellan då och nu. Kanske lever man i större utsträckning än man tror i skuggan av sitt förflutna. Och kanske krävs det en självbiografisk skiva för att komma till den insikten. För är det någonting Joel har lärt sig genom åren, så är det betydelsen av en familj.

– Familjen är allt. Pajar man familjen så pajar man sig själv. Och man måste vara lojal, det är som med maffian.