Sluta skriv om kvinnofrontad musik som om det vore en egen genre

Ibland blir jag trött på mig själv. För några dagar sedan satt jag och skrev en recension av ett kvinnofrontat punkband. Det gick rätt bra, tyckte jag, tills jag läste igenom vad jag skrivit. Och insåg att alla band som jag jämförde punkbandet med också frontades av kvinnor. Det var inget jag hade tänkt på, det hade bara blivit så. På ett medvetet plan stör det mig såklart alltid när kvinnliga artister bara jämförs med andra kvinnliga artister. Som om kvinnliga artister tillhör en helt egen kategori, ett eget reservat på musikscenen.

Det är irriterande det där, det är sexistiskt skräp. Men inuti mitt huvud finns tydligen en man som tänker så. Uppdelat: män där, och kvinnor där, skillnad på folk och folk. Jag tror att det är många som har den där mannen i sitt huvud. Trots att de egentligen är feminister och medvetna. Samhällets påverkan kan vara svår att skaka av sig, och vissa saker sitter djupt. Om man alltid matats med att män och kvinnor kommer från olika planeter så finns de där idéerna nånstans kvar. Trots att man insett att det är skitsnack. Trots att man träffat tillräckligt många av det motsatta könet för att inse att de inte är några rymdvarelser.

I musikpressen stöter man på det där hela tiden. Jag vet inte hur många recensioner av kvinnofrontade punkband jag läst där musiken jämförts med X-Ray Spex. Visst, ibland är det en rimlig jämförelse, X-Ray Spex var ändå ett av sjuttiotalets mest inflytelserika punkband. Men jag ser aldrig den jämförelsen när någon skriver om något av de manliga punkband som också influerats av X-Ray Spex. Och när ett band som White Lung (bilden) till exempel jämförs med X-Ray Spex, då känns det rätt fånigt. Det finns bara så väldigt många andra band som White Lung liknar mycket mer. Men visst, det är kvinnor som sjunger i båda banden, det har ju recensenterna rätt i.

Så till alla skribenter: Var inte så lat när du skriver om musik! Sluta vara så omedveten. Jämförs kvinnor enbart med andra kvinnor så formas det där reservatet, specialintresset, vid sidan om den ”riktiga” musiken. Och det känns ju jävligt trist. Min förhoppning är att alla musikjournalister slutar skriva om kvinnofrontad musik som om det vore en egen genre. Jag kommer åtminstone att göra det. Så kanske jag slipper bli sådär trött på mig själv.