Joel Alme – Flyktligan

Jag antar att ni också har haft den. Drömmen där man går omkring på stan eller i annan offentlig miljö och plötsligt märker att man är spritt språngande naken. Psykoanalytiker brukar hävda att denna klassiska (mar)dröm symboliserar en rädsla för att bli avslöjad; skräcken att andra människor en vacker dag ska upptäcka vem du egentligen är, under alla dina skal och attityder.

Att döma av texterna på Joel Almes nya ”temaalbum” Flyktligan kommer exilgöteborgaren inte behöva drömma nyss nämnda dröm på ett tag. ”Svårt att vara ren här” muttrar Joel i ”Håller mig på kanten” och sen finns det liksom ingen återvändo; den här historien måste berättas från början till slut och när Björkhagens finest successivt öppnar alla mentala dammluckor på vid gavel är det omöjligt att inte beröras. Joel Alme tycks – på ett mycket sympatiskt sätt – ha släppt på alla spärrar, släpat ut allting i ljuset. Borta är orkestrala croonerfasoner och glittrande Sinatrareferenser – in kommer istället tio djupt personliga låtar om familj, uppväxt, saknad och – just det – flykt.

Joel Alme har alltid värjt sig mot bilden av den saltstänkta, lätt drömmande västkustska poppoeten. Och trots att han med Flyktligan tar ett vänstersteg i den riktningen, faller sig slutresultatet väldigt självklart. Inte en enda gång saknar jag engelskan – tvärtom! En släktkrönika av det här slaget kräver ett direkt tilltal, och ett gäng geografiska referenser, för att bära. Det här fattar Joel Alme. Så han sjunger innerligt om Röda Bolagets bästa kapten, Sannaskolans tak och om hur fint det är innan staden vaknar. Precis som så många gjort innan. Men ändå inte. För hans kusin, som också satt där på skoltaket, finns inte längre. Och framför den nyvakna stadskulissen vinglar kanske ingen lycklig familjefar – utan kanske snarare den Joel Alme som, i samband med sin solodebut 2008, berättade för DN att han ibland övernattar på psyket, och vaknar ”med yrsel och kramper”.

Släpps: 11/3
Bolag: Razzia
Bästa Spår: ”Våran Sort”

Jag hade kunnat fortsätta här, men ni förstår antagligen vart jag är på väg. Flyktligan är inte ”bara” ännu en svensk popskiva. Det är en uppgörelse, en hyllning och ett slags testamente. Det är historien om en man och ett liv – utan några krusiduller. Lika delar mörk och storslagen är skivan en svindlande berättelse om de som försvann, men lika mycket om de som finns kvar. Joel Alme bryter ny mark – utan att egentligen gå en enda meter. Bara genom att vända på kameran.

8/10