St. Vincents självbetitlade platta var en av de mest hyllade under förra året och toppade flera albumårslistor. Dessutom gjorde hon en bejublad Europaturné som bland annat tog henne till Stockholm i höstas. Rockfoto träffade henne i samband med detta.
Annie Clark verkar trött. Det är den 4 november 2014 och hon sitter hopkurad på en bänk i Ljunglöfska salen i Stockholm. Lokalen med kristallkronor är känd som Debaser Ballroom, men i dag verkar den vara en gigantisk loge för St Vincent med följe.
Från sin tid med myspopmästaren Sufjan Stevens (med vilken hon gjorde sitt första sverigebesök) till det nästan syskonlika samarbetet med new wave-giganten David Byrne och alla andra kollaboratörer där emellan har Annie Clarks skeva charm knockat lyssnare världen över. Och i slutet av 2014 hyllades hon unisont för sitt självbetitlade fjärde soloalbum – ett av det årets bästa enligt medier från hela världen.
Det känns viktigt att framställa Annie Clark som en kreativ vulkan. Hennes nyare alster är en konstnärlig pånyttfödelse av yta och innehåll, oseparerbara. Albumstartern ”Rattlesnake” har skuttande bitpopbeat och stapplande distgitarr i en new wave-miljö för punkig för att vara åldrad, för collageliknande för att kännas enhetligt poppig.
Annie Clark beskriver hur hon grafiskt hittat hem som ”near-future cult leader” i den skarpa layouten som jobbats fram tillsammans med Willo Perron. Senare under kvällen kommer hon att växla mellan spastiska utspel och robotaktiga danssteg på scenen två våningar ned.
Impulsivt, rastlöst – ändå sammanhållet. Skrivprocessen är fragmenterad med kort uppmärksamhetsspann under det konstanta turnerandet. Ständigt envist på väg, både fysiskt (genom idogt turnerande) och musikaliskt. Inför fjolårets skiva fanns det konkreta riktlinjer.
– Jag ville inte ha för mycket bakgrundsharmonier. Jag har förlitat mig länga på idén om ”greek chorus” med en protagonist i fokus och bakgrundskören som vet att det finns faror bland klipporna, eller whatever.
Också rösten fick en remake.
– Jag ville ha en mer direkt röst. Jag ville sjunga i lägre register, närmare hur jag talar än det eteriska. Jag ville att det skulle vara rotat lägre i min kropp.
Din musik har spår från alla möjliga genrer Hur blev det så?
– Jag lyssnade på så mycket musik och älskar så mycket musik att det bara kommer ut så, säger hon avslappnat.
– Jag minns tidigt känslan av hur det var världens tråkigaste sak att slå gitarrackord. Det kändes inte tillräckligt. Inte intressant nog för min egen smak och musik. Det är ett tråkigt sätt att få ut ackordets information – all harmoni.
Är det viktigt för musiken att göra musik som är spännande för dig själv?
– Ja, absolut. Det måste vara intressant, vad är annars poängen?
Hur är ditt förhållande till gitarren?
– Jag har spelat i 20 år. Jag kan stänga av min hjärna helt och bara se vart jag hamnar. Men det finns fortfarande nog med döda vinklar för att jag ska överraskas över vad som dyker upp, ibland angenämt, ibland inte.
Annie Clark förnekar att samarbetet med legendaren David Byrne ledde till konkreta förändringar för St Vincent.
– Jag tog åt mig av saker som, hans syn på världen är fantastisk och hans utgångsläge är förundran och upphetsning och iver. Det var smittsamt att vara i närheten av.
– Jag tror inte att någon kan ”göra dig” optimistisk. Men han har en outtröttlig källa av energi att vara kreativ och det är som att springa med någon som har bättre uthållighet. Som ”oh, I gotta step up my game”.
Sedan mötet i Stockholm har hon tagit en kort julledighet, hållit tal om David Bowie på ett museum i Chicago och hon berättade även att hon skulle skriva låtar åt andra. Men en kreativ paus, det verkar inte finnas på kartan för Annie Clark.
St. Vincent spelar på Roskildefestivalen i juli.
