Att vara musikskribent är ett hårt och smutsigt arbete. Det är inte alltid så lätt att hitta orden för att beskriva musiklyssnande, en subjektiv och emotionell upplevelse. Detta fick Carolina Jonsson Malm erfara när hon skulle försöka recensera Ace of Bases senaste album. Resultatet blev en blandning av musikkritik och existentiell ångest.
Av någon anledning har jag stora problem med att författa en recension av Ace of Bases nya album Hidden Gems. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. En del av mig är på riktigt nyfiken, jag tillhör ju den generationen som diggade Vengaboys och DJ Bobo, som tycker att det är fullständigt normalt att blanda robotsång, tuggummipop, aerobicsbeats och usel rap i en och samma låt och som alltid tvingar min omgivning att gasta med till karaokeversionen av ”The Sign” på fyllan.
En annan del av mig är djupt skeptisk. Hidden Gems är precis som albumtiteln antyder inte en samling nyskrivna låtar, utan ”gömda skatter” som Ulf Ekberg och Jonas Berggren grävt fram ur det förflutnas mörkaste kammare av anledningar som endast de själva (och skivbolaget som gått stenhårt in för att återlansera bandet) känner till. Kanske saknar de det glamorösa popstjärnelivet och hoppas på ytterligare en världsturné dit de kan locka sina numera något till åren komna fans med hjälp av nostalgi och postironi. Kanske tycker de på allvar att materialet är för bra för att undanhållas världen en endaste minut till. Kanske jagas de av kronofogden.
Oavsett vilket existerar Hidden Gems och jag känner ett ansvar att skriva något hyfsat balanserat, rättvisande och publicerbart om det. Det är förbannat svårt. Jag skriver några rader, ändrar, stryker och börjar om. Kommer ingenstans. Sliter mitt hår och förbannar min redaktör som otåligt mejlar och frågar hur det går. Ger upp till slut. Ni får helt enkelt hålla till godo med dessa misslyckade inledningar. Jag kallar dem för Hidden Beginnings:
”Ace of Base är år 2015 tillbaka med ett nytt album fyllt av ratade utfyllningsspår och förväntningarna är låga obefintliga.”
”Har ni någonsin drömt om att kunna resa i tiden? Så klart ni har. Ace of Base ’nya’ skiva ger er denna möjlighet. Välkomna till 90-talet, decenniet då svengelska nonsenstexter, en platt produktion och 30 miljoner sålda album inte var någon motsättning.”
”För mig är det fullständigt obegripligt, snudd på surrealistiskt, att det här fortfarande är Sveriges tredje största musikexport genom tiderna.”
”Lyssnar på nya Hidden Gems med skräckblandad förtjusning. Exakt hur illa kan det här bli? Klarar att ta mig igenom halva, sedan blir jag tvungen att ta en paus för att ta itu med förra veckans disk, betala räkningar och vaxa underlivet. Det känns både trevligare och mer angeläget.”
”Inte ens mitt tonåriga, europopälskande jag lyckas hitta någon charm bland Ace of Bases gömda skatter. Eller någon värdighet.”
”I saw the sign and it opened up my eyes. Eller kanske snarare, jag lyssnade på Hidden Gems och öppnade genast burken med sömntabletter.”
”Tvingas erkänna för mig själv att Ace of Base nya album trots allt inte är det sämsta jag hört. Deras förra är värre.” (Under namnet Ace.of.Base gav bandet så sent som 2010 ut Golden Ratio, där Jenny och Malin Berggren bytts ut mot ett par identitetslösa, yngre kopior – en beskrivning som även kan användas om låtarna.)
”Vid något tillfälle under genomlyssningen av Hidden Gems kommer jag på mig själv att försiktigt vicka på foten. Blir tvungen att gå och våldtäktsduscha i en timme.”
”Första april kom tidigt i år. För den fullständigt omotiverade utgivningen av Hidden Gems måste vara något slags skämt. Jag har i och för sig alltid misstänkt att Joker och Buddha drivit med oss hela tiden.”
”Varför?”
