House of Metal 2015: lördag

Läs Christoffer Jonssons lördagsrapport från Umeåfestivalen House of Metal.

Lördagen på den svartklädda festivalen har mer attityd och mindre av det teatraliska om man jämför med inledningsdagen. Det är ösigt och hårt. Jag tycker även att det är bättre spridning på folk i publiken. Ingen av de band jag hinner med att se spelar inför en halvfull lokal.

The Haunted (Idun)

Min första anteckning i mitt lilla block blir “äntligen lite ös i publiken”. Fredagen hade en lite stillsam publik och stundtals fanns ingen kontakt med band och åskådare, men under The Haunted sätts moshen igång!

I bakgrunden hänger en stor backdrop av Exit Wounds-omslaget som blandas med olika effekter och det blir mycket låtar från plattan, vilket jag personligen tycker är bra. Även om jag har många favoriter från deras tidigare album och att det är många låtar jag skulle vilja höra live, så tycker jag det är skönt att fokus ligger på just Exit Wounds. Det blir en mäktig känsla när ”Cutting Teeth” startar och ljudet smattrar som k-pistar från högtalarna. Men självklart kör de låtar från de tidiga åren också.

Jag har sett The Haunted förut och vet att det är ett band som är grymma live. Däremot är det första gången jag ser dem med Marco Aro på sång. Tidigare har jag bara sett dem med Peter Dolving som sångare. Men Aro är ingen besvikelse, han exploderar i energi och studsar upp och ner på scenen som om han vore besatt, och publiken studsar lika mycket på golvet. Publikkontakten är extremt bra och efter spelningen passar Aro på att gå ner i diket framför scenen och tacka alla som står där. Lördagen börjar på bästa tänkbara sätt.

Walking With Strangers (Studion)

Jag får plats längst fram under Walking With Strangers, ett smart drag av mig kan jag tycka då sångaren Robin Schulz utnyttjar scenen och bjuder på show. Svetten flyger och träffar oss på främre raden när Schulz står på knä och lutar sig ut mot oss i publiken samtidigt som han använder varenda muskel i kroppen för att få ut så mycket metalcore-skrik som möjligt. Sen när han ställer sig i korsform på en av monitorerna ser han nästan ut som en grekisk dödsgud medan musiken manglas ut bakom honom. Han tar sedan ett jättehopp och landar i takt till ”A Diamond Among Stones”.

Bandet har roligt på scenen och det smittar av sig på publiken. En härligt full kille bredvid mig säger att han i vanliga fall bara lyssnar på blackmetal, men att han verkligen diggar det här bandet.

Walking With Strangers bjuder även fotograferna på en del bilder och poserar lite snyggt på scenen. Det är bredbent, nästan spagatliknande stands av bandet som verkligen levererar en äkta och rå livespelning

Ufofolket (Freja)

Ufofolket är nog det där bandet som de flesta av festivalens besökare inte hade så stor koll på i förhand. Jag har själv inte bekantat mig så mycket med Ufofolket innan deras spelning, förutom att jag lyssnat på de två låtar som finns på Spotify. Men namnet Ufofolket verkar ha lockat publik och många är intresserade av vad det är för sorts band. Det blir en punk/thrashmetal-kavalkad och även om det är en liten scen så dånar musiken och bandet röjer till max. Jag hade verkligen velat se mer av Ufofolket, men har en intervju inbokad.

Hardcore Superstar (Idun)

Hardcore Superstar är kvällens fräscha minttablett i den extrema hårdheten på festivalen. De öppnar spelningen med ”Kick On The Upperclass” och partyt är i full gång. Sångaren Jocke Berg kör hårt med publikflirteri som funkar lite extra bra med den charmiga göteborgskan. “Umeå, fan va goa ni är”, säger han.

Ljussättningen och den sjukt punkiga backdroppen funkar perfekt ihop. Det ser skithäftigt ut med enklare ord. Förutom de självklara låtarna bjuds vi på låtar från den kommande plattan HCSS och av vad vi får höra kommer den att bli riktigt grym. Att det är bra stämning i publiken under låtar som ”We Don’t Celebrate Sundays Anymore” och ”Last Call For Alcohol” är självklart eftersom det är den partyrock som förväntas av bandet. Men inget går upp mot den mäktiga känsla som fyller lokalen under ”Someone Special”. Då det blir gåshud på direkten.

Hardcore Superstar sätter guldkant på festivalen och blir den friska vinden som verkligen blåser liv i House of Metal.

At The Gates (Idun)

Bandet de flesta har väntat på, At The Gates, är på plats på scenen och lokalen är smockfull. De öppnar med det lite spirituella introt ”El Altar Del Dios Desconocidos” som sedan går över till ”Death And The Labyrinth” och musiken slår över en som en bulldozer när bandet sätter igång.

På var sin sida om scenen står två breda pelare prydda med de två stora skelettliknande händer som även pryder omslaget till At War With Reality och på backdroppen visas rörliga bilder från vad som ser ut att vara en gammal skräck-stumfilm. Rörliga strålkastare rör sig dessutom som laserpekare i olika färger och blandas med tillfälliga stroboskopflimmer, vilket blir en ruggigt bra effekt och höjer framträdandet.

Låtarna varvas ganska precis, varannan gammal och varannan från nya skivan, och jag tycker det är en bra mix av låtar. Det blir nya skivan som står i centrum, med all rätt, men jag måste nog säga att favoritögonblicket är när sångaren Tompa Lindberg skriker ut “ Är ni med?”. Publiken skriker ett ja som svar. “Är ni helt säkra?”, fortsätter Lindberg. Återigen skriker publiken ja. “ÄR NI MEEED?”. Samma svar. Och så skriker han: “NAUSEA!!!”. Lokalen blir svart för att sedan lysas upp av stroboskopflimmer samtidigt som just ”Nausea” dånar ut ur i lokalen.

Jag är positivt överraskad av årets House of Metal. Först när jag såg lineupen kändes den lite väl dominerad av black- och deathmetal, men på plats kändes det som en bra mix av band och stilar. Det är svårt att få grepp om alla band när man är ensam skribent på festivalen men utöver de band som jag skrivit om bör även Midnight Cane, The Duskfall, Rotten Sound, Night, Babtism och Grand Magus nämnas. Band som bedömt av de låtar jag såg gjorde riktigt bra spelningar, men som jag tyvärr missade mycket av på grund av krockande scheman. Vilket även var ett av de större problemen på festivalen.