I flera månader under 2014 lyssnade jag i princip inte på något annat än The Fox, The Hunter And Hello Saferide. Jag spelade skivan morgon och kväll, mest för att jag inte hade behov av mycket annat än Annika Norlins geniala vardagsbetraktelser över den tid vi lever i.
Palladium är slutsålt. Norlin träder in på scen till introt av ”I Forgot About Songs”, fortsätter med ”Dad Told Me” men avviker sedan från att spela låtarna från senaste skivan i kronologisk ordning. I försnacket inför varje låt förstår den insatte genast vad som ska spelas (och applåder ljuder därför redan innan bandet börjar spela låten ifråga). Norlin ackompanjeras av ett gäng multiinstrumentalister och tillsammans arrangerar de låtmaterialet så att även det mest välbekanta får en ny klang.
Att sitta ner och lyssna på de snillrika texterna är dock den stora behållningen med kvällen. Norlin har alltid lyckats med att vara både ärlig och träffsäker utan att någonsin framstå som pretentiös. Mellan två låtar ber hon publiken föreställa sig att den befinner sig på efterfest (trots att klockan bara är lite efter sju på kvällen). Skivan har tydligen spelats in med just efterfestkänslan i baktanke. Och det är så det känns. Små iaktagelser av världen sätts under lupp och är av just den sorten som man själv kanske kunnat komma på när klockan är fyra på morgonen men det ändå känns för tidigt för att gå och lägga sig. Norlin bjuder oss till och med på godis i en hink som passeras runt från rad till rad, för att iscensätta den där ständiga efterfesthändelsen då värden eller värdinnan letar längst bak i skafferiet för att se om det finns något ätbart att bjuda på.
Det sköna med Norlins närvaro på scen är att hon känns som en gammal vän. Publikkontakten är avslappnad och naturlig, som om vi sitter tillsammans på en gemensam bekants malätna gamla soffa och hon undrar om hon får spela upp en sak hon funderat på ett tag. Hela kvällen är precis vad jag hoppats på. Bäst under spelningen är ”This Body”, då ytterligare fem bakgrundsångare tagit sig in på scen för att stämma in, vilken sedan går över i avslutande ”I Was Jesus”. Klockan må vara halv nio en lördagskväll men det är ändå en av de trevligare efterfester jag varit på.
Bild från spelningen i Stockholm 7 februari.
