D’Angelo: Annexet, Stockholm 28/2

OBS! Arkivbild.

En timme försenad kliver D’Angelo in på Annexets scen. Ensam på scenen i skinnjacka, hatt och bandana står han som en skuggestalt i ett blått, metalliskt sken. Den inledande ”Prayer” är live ett elektriskt laddat monster, med sina pistolskottstrummor, gnisslande gitarrer och spöklika falsett låter den som om Prince spelade i en tortyrkammare. Öppningen blir symptomatisk för den första delen av konserten som framför allt fokuserar på det nya albumet. Tempot är högt, och ljudväggen massiv. Pino Palladinos bas får publiken att rygga tillbaka under ”1000 Deaths” samtidigt som D’Angelos gitarrdueller med Jesse Johnson viner i öronen. Inledningen är en överkörning där publiken inte får hämta andan förrän i den långsamma, trånande ”Really Love”.

D’Angelo själv ser ut att vara på ett strålande humör. Han ler, vickar på höfterna, putar med läpparna och dompterar publiken med små gester och stor röst. Under den mörka, svällande versionen av ”One Mo’Gin” är han lika mycket predikant som hjärtbrusten förlorare, likt Lenny Williams i sin ”Cause I Love You”.

Han röst är om möjligt bättre än någonsin och han kvider, vrålar, smeker och mumlar på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är på plats. Sånger om sociala orättvisor och sånger om ren och skär lust gifter sig i en föreställning som stundtals är så bra att man kommer på sig själv med att stå och skratta för sig själv. Trots att den långa jamversionen av ”Chicken Grease” under det första extranumret kanske testar publikens tålamod en smula är det fascinerande att se en man som i en och samma kropp kanaliserar en hel musikhistoria.

Han är James Brown som med små handledsrörelser tvingar sitt band att flexa sina fläskigaste funkmuskler. Han är Prince, George Clinton, Marvin Gaye och Sly Stone. Han är allt på samma gång, och det bästa av allt är att han är här och nu. Lika stort jubel som utbryter under den 20 år gamla superhiten ”Brown Sugar” får en ny låt som ”The Charade”, som avslutas med stönande gitarrer och knutna black power-nävar från hela bandet.

De två blocken med extranummer, fyllda med framför allt friterat funkjammande från Voodooplattan avslutas till slut med ”Untitled”. Låten som förvandlade D’Angelo från en angelägenhet för soulkonnässörer till en världsstjärna. Låten som för den stora massan fick D’Angelo att framstå inte som det musikaliska underbarn han är, utan som den smörsångare som har snyggast kropp på planeten. Eventuellt är det den låt som gjorde att det tog över tio år för honom att ta sig ur ett mörkt hål fyllt av droger och självtvivel.

På den förra turnén spelades den sparsamt, Youtubeklipp vittnar om ett sår som kanske inte helt hade läkt. Kanske har det inte gjort det än. När D’Angelo kliver fram för att sjunga första raden tvekar han plötsligt, tar ett varv på scenen och börjar om. Kanske är det bara ett sätt att reta publiken, men det är enda gången under konserten som det känns som att kontrollen inte ligger helt och hållet i D’Angelos händer. Det finns en nerv som gör att låten vecklar ut sig till att bli något av det största jag har sett live. Låten är på Annexets scen ett väckelsemöte, ett fyrverkeri vars lyskraft är starkt nog att lysa upp hela Stockholm.

Efter att alla i bandet The Vanguard under låten, en efter en, har klivit av scenen och kramat om honom återstår bara D’Angelo själv sittandes bakom sitt elpiano. När han med sin falsett kramar ur den sista droppen av all den gospel, all den själ som låten är proppfylld med, reser sig håren över hela kroppen. Jag önskar att alla fick uppleva den känslan som infann sig i den stunden, en känsla som får hela Annexet att vibrera. Musik blir helt enkelt inte mycket bättre än vad den är just då.