Har ni sett Nile City-sketchen där firma Schyffert/Gustavsson/Rheborg parodierar Popsicle? Stela som pinnar står humormännen i en tänkt musikvideo och bankar på sina instrument i ett slags försök, antar jag, att driva med introvert popmusik.
Att se Solen live på Pustervik påminner lite grann om Killinggängets Popsicle-parodi. På ett bra sätt, alltså. Det hypade Gävlebandet, som själva sagt att ”likgiltighet är en av de starkaste känslor som finns”, ger på ett befriande sätt fan i allting. Från det första, ursinniga ackordet har Solen publiken i sin hand. Utan att egentligen bjuda in: bara genom att vara fenomenalt jävla bra.
Och visst, vi kan kalla det image. Vi kan kalla det redan gjort. Fem bleka skuggestalter i svarta polotröjor som neurotiskt stönar ut sitt budskap om alltings meningslöshet. Vi har sett det förut. Men där Solen skulle kunna fastna i ett nittiotalistiskt nostalgiträsk – eller bara avfärdas som pretentiösa Kent-imitatörer – lyckas man istället bygga något eget, något genuint. Det här är så mycket mer än bara retro: Solen på Pustervik är ett långfinger mot i stort sett allting. Ljussättningen är minimalistisk, mellansnacken nästan obefintliga. Bandet tittar mer på varandra än på publiken. Vadå, har ni kommit hit för att kolla? Kul för er. Men fuck you också!
Nej, det är som sagt inget publikfrieri vi har att göra med när Solen spelar live. Istället erbjuds vi en fyrtio minuters reningskur där Gävlekvintetten bankar in hundratals nyanser av ångest genom våra svettiga pannlober. ”Glöm bort mig nu” skriker norrlänningarna som i en ockult ritual; den simultana korsfästelsen av all gladpop här i landet. För Solen är kärleksbarnet som uppstod när shoegaze och metal gick hem och låg med varandra; en ohelig men välpolerad popallians som stampar på allt vi tidigare trott på. Och jag böjer mig sakta bakåt. Ler. Låter mig bli överkörd.
För en sak är tydlig: det är inte kul. Det ska inte vara kul. Solen har inte kul. De gör inte det här för att det är kul. Solen står insvepta i rök framför ett slutsålt Pustervik med en enda mission: att visa sina undersåtar det mörker – den genuina meningslöshet – som är livets och hela tillvarons grundval. Som fem nihilistiska teologer strör Gävlebandet sina dystra dogmer över den alkoholstinna publiken, och när melodin till dunderhitten ”Kom kom kom” plötsligt utkristalliserar sig från scenen går ett lyckligt sus genom folkmassan. Men inte ens nu, i konsertens själva crescendo, tappar bandet masken. ”Nu kommer det här tramset” säger Solen bara, helt neutralt. Fuck you, som sagt. Men om jag tittar riktigt noga, någonstans i mitten av låten, ungefär vid ”tidsfördriv, fiktiv, morbid”, tycker jag mig se att någon i bandet ler. En sekund bara. Sedan är det över.
