Oceans Ate Alaska – Lost Isles

Oceans Ate Alaska sparkar sönder idén om vad metalcore är med debutalbumet Lost Isles. Precis som jag skrev när de på Punk Goes Pop Vol.6-plattan i princip gjorde den enda vettiga covern: “Oceans Ate Alaskas cover på ”Drunk In Love” är riktigt grym. De har gjort om låten helt till sin egen.”, så de gör även genren till sin egen och tar metalcore till en ny nivå. Detta är otroligt skönt då det känns som om metalcorebanden nu för tiden mestadels går efter en mall.

Jag skulle likna Oceans Ate Alaskas sound vid ett möte mellan band som The Black Dahlia Murder och den jazziga stilen från tidiga Dance Gavin Dance och The Number Twelve Looks Like You. Kanske även med en gnutta Sikth i gitarriffen?

Lost Isles börjar med ett intro som tydliggör namnet Oceans Ate Alaska. Introt består av ihopklipp av rapporter från den megatsunami som 1958 förstörde Alaskas 524 meter höga kust. Detta blandas med ett extremt tungt riff som nästan låter som skottsalvor. Kort sagt, det sätter en ganska bra ton för albumet.

Det är många aspekter av den här skivan som jag verkligen gillar, bland annat den snygga mixen av deathmetal-growl och pigsquel över ett jazzigt metalsound. Det passar som handen i handsken. Och även om de blandar en mer skriksångsbaserad del med clean vocals så känns det inte för “rörigt”, vilket man skulle kunna tro då de ibland har fyra olika sångstilar på en låt. Dock kan jag tycka att de lite väl putsade clean volcals-delarna stundtals blir malplacerade. Det blir lite för mycket ”highschool-pojksång”, något som inte brukar falla mig i smaken.

Bolag: Fearless Records
Release: 23/2
Bästa spår: "Part of Something"

Det som verkligen är styrkan på Lost Isles är hur bra gitarrerna smälter ihop med trummorna. Det blir som en helt egen röst. Detta visas tydligt på den instrumentala låten ”Equinox”. Gitarrerna förvandlas till sång och förmedlar verkligen en känsla.

Oceans Ate Alaske är ännu ett bevis på att den brittiska metalcorescenen är i ett uppsving!

7/10