Vita Bergen har inga referensramar

Göteborgsduon Vita Bergen släppte sin debut-EP i höstas och har därefter fått fin respons både på hemmaplan och utomlands. Nästa helg spelar de live på Pustervik i hemstaden. Rockfotos skribent Kalle Larsson och fotograf Helena Berg bekantade sig med William Hellström och Robert Jallinder över en frukost i Majorna.

”Vita Bergen?!” Mannen rynkar sin panna och stirrar ilsket på mig. Kopplar på sin bredaste arbetargöteborgska. ”Dom har jag a-aaldrig höört taaalas om!”. Jag befinner mig i ett kök på Musikens Hus, Majorna, Göteborg. Att jag befinner mig i just köket är ett misstag – jag gick in genom fel dörr – men när jag några minuter senare hittat och skakat hand med William Hellström och Robert Jallinder kan jag inte låta bli att tänka på vad den buttre kocken nyss sagt. Att han inte känner till Vita Bergen.

För det blir nämligen allt svårare att inte känna till Vita Bergen. Popduon – som släppte sin debut-EP i höstas – har hyllats av såväl lyssnare som kritiker och utnämnts till en av de mest spännande svenska akterna 2015. Med fans i hela Europa – och sina låtar snurrandes på spellistorna i såväl tysk som schweizisk radio – tycks dessa unga män ha musikvärlden för sina fötter. Men just idag ser Vita Bergen faktiskt ganska hängiga ut.

– Att ha ett band är nittio procent logistik.

Robert Jallinder tar en stor tugga på sin surdegsmacka. Alldeles nyss har han lagt en parkeringsbiljett i framrutan på en enorm svart Chevrolet, till brädden fullproppad med instrument. Vita Bergen är morgontrötta, och egentligen på väg till Norrköping för spelning. Men först äter vi frukost.

– Vi har precis fått replokal här. William Hellström nickar mot Musikens Hus på andra sidan gatan.

– Men igår var det plötsligt nån slagverkskurs där. Det var kaos. Så vi fick flytta ut alla grejer till Roberts garage och repa där istället.

Sagan om Vita Bergen börjar i Stockholm 2010. William och Robert pluggar på handels. Men de vantrivs, känner sig inte hemma med vad de beskriver som ”likriktningen och den katedrala stämningen”. Duon, som känner varandra flyktigt från uppväxten i Göteborg, börjar snart umgås allt mer. Musiken blir – högst klyschigt – en naturlig väg ut ur tristessen.

– Vi blev polare och började skriva låtar. Det var nog 2010, ja. Men Vita Bergen, själva bandet, kom till för ett och ett halvt år sedan. När vi visste hur vi ville låta. Då ringde vi runt till alla vi kände. ”Du kan ju spela instrument”, liksom.

William ler och sippar på sitt kaffe.

– Det var faktiskt många från vårt gamla gymnasium, flikar Robert in.

– Från samskolan. Sju av åtta i bandet kommer därifrån.

Samskolan, ja. Ständigt denna samskola. Montessoriskolan vid Svingeln i centrala Göteborg har genom åren fostrat otaliga musiker och William är inte den första Hellström att passera genom skolans korridorer. Med en sådan bakgrund var det inte alls självklart att Vita Bergen skulle spela ”typ elektro-folk”.

– Vi liksom gjorde allting i cykler.

William drar eftertänksamt i sitt långa hår. Dricker lite kaffe.

– Första sommaren åkte vi hem hit, till Göteborg. Och kom tillbaka med något som lät som… Joel Alme blandat med Håkan och Bruce.

Göteborgspop?

– Göteborgspop! Jag lyssnade faktiskt på de låtarna här om dagen. Det är… cute. Inte så bra, men jävligt cute.

Vita Bergen hade kunnat bli ännu ett i raden av skrammelband från västkusten?

Robert tittar ut genom fönstret.

– Om vi hade tyckt att vi var bättre på det, ja, då kunde det ha blivit så. Men det kändes inte riktigt som vi.

William skruvar på sig i soffan. Trötta ögon blixtrar till.

– Alltså, det folk inte fattar är att vi är retards! Inga i våra familjer har spelat några instrument. Vi har bara lärt oss själva. Och det här med musikskrivandet, det här är det första vi har gjort! Det är trial and error.

– Vi har inte haft några referensramar. Vi bara gör saker. Vi frågar våra vänner. ”Vad tycker ni om det här?”. ”Låter detta bra?”.

Visst kan det kännas som en PR-grej. Det snygga indiebandet som bara vill ha roligt, som egentligen inte kan någonting särskilt om musik. Vanliga killar. Men medan Vita Bergen fortfarande spelade in sin självbetitlade debut-EP i Williams lägenhet i Vasastan (”det var kaos, grannarna bankade på dörren och bad oss sluta spela trummor”) hade radiostationer i såväl Tyskland som Schweiz redan snappat upp duons musik. Inte illa för ett gäng retards med ”en MIDI-synth för 200 spänn och ett ljudkort som William köpte i Bergsjön”.

Vad är skillnaden på att spela live i Sverige och i Schweiz?

– Det är sjukt uppstyrt där nere. Och publiken är lite mindre restriktiva.

Robert tittar upp under snedluggen.

– Egentligen är nog den största skillnaden att vi inte känner någon. Det är på ett sätt väldigt befriande.

Hur kändes det att plötsligt höra sina låtar på radio ute i Europa?

– Vi fattade ingenting. Folk började säga att vi spelades på radio i Tyskland. Vi bara ”jaha?”. Och radiostationer i Schweiz spelade våra låtar innan P3 gjorde det! Det är konstigt, faktiskt.

Vita Bergen har gjort sig kända för sin hypnotiska scennärvaro och även ute i Europa har de hyllats för sina starka liveframträdanden. Men vid ett tillfälle, i Berlin, blev det lite väl magstarkt. Även för William Hellström.

– Efter tre låtar fick jag fruktansvärt ont i vänsterfoten. Jag trodde det var en sten, så jag började dunka med hälen för att få den att försvinna. Till slut funkade det inte längre, jag tog av mig skon. Då såg jag att det satt en jävla spik rakt upp i foten!

William skiner upp när han kommer på att han har skorna på sig. Han tar av sig den ena och visar spikhålet. Robert Jallinder suckar.

– Det var antagligen en del från en tamburin. Wille gör sönder tamburiner hela tiden…

– ALLT går sönder! Allting ska balla ur live, avbryter William.

Det låter dekadent.

– Nja… vi är inte så dekadenta egentligen. Bara utlevande.

Frukosten går mot sitt slut. Kaffet är uppdrucket, duken full av surdegssmulor. Strax ska William och Robert plocka upp resten av bandet i Chevan och styra mot Norrköping för gig på ”Where’s the music”. Senare i veckan väntar Debaser i Stockholm. Och snart några spelningar i Danmark. Jag tänker på uppväxten i Göteborg, bakgrunden på handels, ”ett helt vanligt kompisgäng”. Jag tänker än en gång att Vita Bergen är ovanligt framgångsrika för att vara ett band som, med deras egna ord, egentligen inte kan någonting. Några retards som gör karriär i Europa, bara.

– Våra liv ändrades med musiken. Vi lever och dör för det här, precis som många andra. Men allting är inte glamouröst. Vi åker runt i en knökad Cheva som drar 3 liter milen.

Och så namnet, då. ”Den där frågan vi alltid får”, som de själva lite uppgivet säger.

– Vi tänkte symboliskt. Vita berg, liksom. Vi hette faktiskt ”White Mountains” först, i ett par timmar (skratt). Sen översatte vi det.

– Namnet har ingenting med parken att göra. Men om folk vill göra den associationen så har vi inga som helst problem med det. Det kan ju vara väldigt fint för de som bor i Stockholm.

Hur kändes det när Little Jinder fick en jättehit med ”Vita bergens klockor”?

William och Robert tittar på varandra och skrattar.

– Vi gjorde en radiointervju i Finland, och programledaren blev förvirrad och började prata om Little Jinder. ”Det är exakt samma sak!”, ”Det är vi!” sa vi då.

Ni funderar inte på att stämma henne för varumärkesintrång?

– Jo, absolut. Vi pratar med våra advokater, haha!

Den 27 februari spelar Vita Bergen på Pustervik i Göteborg.