Ebba Forsberg sjunger Tom Waits – Om jag lämnar dig

Jag vet att jag svär i kyrkan nu – men jag är inget större fan av Tom Waits. Kultförklarad, antikommersiell, raspig bourbonröst, whatever; jag har aldrig riktigt förstått hypen kring den tidvis alkoholiserade, hela tiden djupt experimentella amerikanen. Därför är jag kanske helt fel person att recensera Ebba Forsbergs och Mikael Wiehes svenska översättningar av Waits sånger. Men ju mer jag lyssnar på Om jag lämnar dig – desto mer inser jag att jag måste addera betydligt mer Tom Waits till mina spellistor. För med tanke på vackerhetsgraden i Ebba/Wiehes versioner måste originalen vara minst sagt bra.

Ebba Forsberg och Mikael Wiehe har redan tidigare visat stort mod med sina tolkningar av giganterna Bob Dylan och Leonard Cohen. Båda dessa skivor har (trots ett till synes omöjligt uppdrag) blivit monumentala publiksuccéer, och när låtskrivarparet nu närmar sig Waits enorma låtskatt gör man det med en befriande lätthet. Självförtroendet är högt och redan på skivans första rader, när Ebba likt en traumatiserad sextiotalspoet suckar ”att bli kär är inget bra för mig”, kastar jag mig med hull och hår in i den här ljuva sagan.

För när Wiehes snudd på perfekta översättningar möter Ebba Forsbergs omisskännliga röst kan jag bara falla ihop och kapitulera. Gränser suddas ut, ett ruralt outback-amerika blir svensk idyll och snart vet jag inte längre var Tom Waits slutar och Ebba Forsberg börjar. Musiken pendlar mellan country, jazz och lågmäld gitarrpop och jag förvånas gång på gång över tonträffen i texterna – så självklart sjunger Ebba Tom Waits att hon helt och hållet gör sångerna till sina egna.

Det finns ingen medelmåttig låt på den här skivan, inget lågvattenmärke att tala om, även om några sånger självklart lyser starkare än andra. ”Jag ska helst inte alls bli kär i dig” (”I hope that i don´t fall in love with you”) är stillsamt depressiv, ”Regnhund” ruffigt jazzig. När Ebba sedan försiktigt kvider om regnet som ”applåderar mot ditt tak” i avslutande ”Tid” får jag gång på gång kväva impulsen att sätta mig i min bil och bara köra rakt ut på Alvaret. Är jag galen? Kanske. Men den här skivan kräver helt enkelt karga landskap och ensamhet.

Släpps: 18/2
Bolag: Eboth/Gamlestans Grammofonbolag
Bästa Spår: ”Jag ska helst inte alls bli kär i dig”

Vackert, som sagt. Och där finns skivans enda problem. Ibland hade jag velat ha lite mer stök. Lite mer nerv. Rostig, korrugerad plåt istället för det här välpolerade. Men det där är egentligen petitesser och ska du bara lyssna på en enda coverskiva i år, lyssna på den här.

8/10