Amason: Pustervik, Göteborg 13/2


Ett försiktigt fågelkvitter inleder Amasons +utsålda spelning på Pustervik i Göteborg. Scenen är full av skogens djur och tillbaka till naturen-stämningen bland publiken är total när hela Göteborgs cred-grädda tycks ha gått man ur huse för att välkomna sina nya indie-älsklingar upp i rampljuset. I veckor har det tisslats och tasslats runt om i stan och den nya, hippa avskedsfrasen ”vi ses på Amason” har ekat mellan väggarna på varenda vegancafé mellan Mariaplan och Olskrokstorget.

Och visst levererar Amason. Från första dunket i Nils Törnqvists bastrumma förvandlar den hypade ”supergruppen” Pustervik till något slags marockanskt téhus, fast med bensedrin och kokablad istället för mynta i glaskopparna. Gustav Ejstes faller ihop vid en synth och börjar hamra och när Amanda ”Hajen” Bergman sedan ställer sig längst fram och sjunger första raderna i ”N.F.B” får hela publikhavet något drömskt i blicken. Det här är musik omöjlig att värja sig mot. Den nästlar sig in i varje por, manipulerar våra sargade nervsystem och snart slår varje musikhjärta i takt med Amandas tamburin där hon skuttar omkring mitt i den nordiska faunan.

Coolhet får en ny innebörd när Amason spelar live. Bandet är skitsnygga i sina hattar och finskjortor och spelar gudomligt tajt. Det låter helt enkelt fantastiskt. Men låtarna, som gör sig så bra på skivan, blir i liveformat lite enformiga. Ibland försöker bandet skoja till det, improvisera och vara spontana, men oftast slutar det bara i ett inferno av psykedelika som säkert är skitkul på scen men som blir rörigt för oss som tittar på. Gränsen till det introverta passeras flera gånger och tidvis upplever jag hur en osynlig mur reser sig mellan Amason och publiken. På scen: fem erkänt duktiga musiker som myser och diggar sitt eget låtuniversum. Men delar av utstrålningen studsar tyvärr tillbaka; Amason agerar i ett mikroklimat på 5X5 meter som inte alltid lyckas nå ut och värma åhörarna.

Jag får ganska snart uppfattningen att den här superorkestern vill missionera snarare än underhålla. För även om framförallt Gustav Ejstes tycks ha oerhört roligt på scen (”jag är övertaggad” säger han själv, och bjuder på allehanda spralligheter) så är den bestående känslan att vi inte är här för att dansa eller leva rullan. Vi finns här ikväll för att lyssna andäktigt; för att förstå och följa religionen Amason. Det hela blir tydligt i överkant när Ejstes i slutet av spelningen, inte helt olik en amerikansk TV-pastor, plötsligt från scenen börjar göra reklam för bandets merch och skivor. Där och då baxnar jag litegrann. Gärna naturromantik, mysig stämning och antikommersiella budskap – men köp våra grejer först!

Nej, jag blir inte riktigt klok på Amason live. Musikaliskt och utseendemässigt är konserten en bohemisk dröm, men någonstans längs vägen tappades en del av närvaron och publikkontakten bort. Men Amanda Bergman sjunger antagligen bäst i hela Sverige just nu, och även om rösten trasas sönder mot slutet är det helt klart ex-Hajen som håller ihop det här spretiga puzzlet. När hon står där och gungar, längst fram i rampljuset och försynt pillar med sin hatt medan hon sjunger ”Weeent to waaar for a lovable feeling…” svävar jag ett par centimeter ovanför golvet – och bryr mig inte ens om Ejstes irriterande och ständigt återkommande försök att leka frontfigur.

Sista låten för kvällen blir en cover på Alice Bomans magnifika ”Waiting” och när den efter en stund övergår i hipsternationalsången Ålen exploderar slutligen Pustervik i euforisk allsång. Då känns det äkta och naket på riktigt. Ingen påklistrad gröna vågen och inga koleriska sälj-infall som skymmer sikten. Bara fem fantastiska musiker som sjunger och blöder sina hjärtan ur kroppen.

Så våga vara sårbara, Amason! Smutsa ner era tröjor. Och sjung mer på svenska. För ni vet väl vad det gamla ordspråket säger: asplövspuls kan inte ens en creddig publik få för mycket av. Aldrig.