Thåström – Den morronen

Något av det bästa med Thåström är att det alltid legat något mytiskt och hemlighetsfullt kring honom utan att han själv jobbat för det. Han har lyckats skapa en bild av en visserligen ganska uttjatad men ack så autentisk konstnärssjäl. En ofta mörk men alltid stämningsfull ljudbild med välarbetade texter har präglat albumen de senaste åren. Både om det varit tillsammans med mer svårsmälta, smalare projekt som Sällskapet eller på egen hand. Undantaget är Skebokvarnsv.209 som gick åt ett småskaligt personligt berättande. Ett album som gav andrum i en Thåström-värld fylld av mörk rock.

När vi nu är på väg ut ur vintermörkret kommer Den morronen som ett brev på posten. Ett album där Thåström samlat ihop sina bästa moment i sin karriär som soloartist. Vi hittar det skitiga industrisoundet, vi hittar den snålblåsiga hamnstadspoesin och vi hittar de lågmält distade gitarrerna i bakgrunden av den alltid så skrovliga Stockholmsdialekten. Och så både lite gamla och moderna elektroniska influenser på det. Välarbetat och genomtänkt.

Släpps: 11/2
Bolag: Razzia
Bästa spår: "Alltid va på väg"

Trots sitt varma välkomnande är singeln ”Kom med mig” inte plattans höjdpunkt. Den hittar vi däremot i spåret direkt efter – ”Alltid va på väg”. Kanske är det på grund av den kraftfulla gonggong-refrängen eller så är det helt enkelt raderna om kvarterskrogen Fregatten på Värnhemstorget och Kirsebergs blommande körsbärsträd som får Malmöromantikern i mig att bli lite extra knäsvag.

9/10