John Carpenter – Lost Themes

Halloween, The Thing, Flykten från New York, Big Trouble in little China, They Live. Listan är lång och den gemensamma nämnaren är såklart John Carpenter, som inte bara är filmskapare, utan ofta även kompositör till sina egna filmer. Eftersom jag är lite av en besserwisser vad gäller film kunde jag på förhand inte annat än att tycka att det lät oerhört spännande att Carpenter skulle ge ut ett musikalbum.

Om man utgår från titeln Lost Themes får man en ganska klar bild av vad man kan vänta sig av skivan. Det är ett soundtrack utan film helt enkelt. Bara låttitlarna skriker film. “Vortex”, “Abyss”, “Purgatory”, “Mystery”, ja ni fattar.

När jag startar skivan ser jag en ung Kurt Russell framför mig, klädd i slitna högt skurna jeans, kängor och ett smutsigt linne och som grädde på moset har en ackompanjerade hockeyfrilla. Musiken för tankarna till 80-talets action/thriller-soundtrack som jag växt upp med. Tiden då hjälten gjorde allt på sitt sätt, pratade med lite hes röst, stoppade en cigarr i munnen och sa: “motherfucker”. Nostalgin fyller hela min kropp. Neonsynthar och pulserande basgångar. Sådan här musik görs inte längre. Men efter några låtars lyssnande kommer jag på att det är ju faktiskt inget gammalt soundtrack jag sitter och lyssnar på, utan det är ett album från 2015.

Hur funkar Lost Themes som album då? Nja, jag har svårt att släppa känslan av att jag lyssnar på ett OST (Original Soundtrack) från en 80-talsrulle. Ju längre in i skivan jag kommer desto mer film tänker jag. Hade den här musiken varit sammanfogad med en 80-talsfilm vore det ingen tvekan om skivan räknats som ett kult-soundtrack idag. Men att bara släppa den rakt upp och ner känns lite fattigt.

Produktionen är inte heller så mycket att hänga i granen. Vissa låtar känns som om de vore mixade av vilken 15-åring som helst. Synthar, fejktrumpeter och digitala high-hats bygger basen till denna platta som förmodligen trots allt kommer gå hem hos folket. Speciellt bland de som växt upp under 80-talet och som relaterar till den där känslan av att utan lov starta en VHS som någons äldre syskon hade i sin samling.

Kanske finns det någon film där ute som behöver det perfekta soundtracket, men än så länge känns Lost Themes mest en rolig grej som 80-talister kan samlas kring och prata minnen om hur mycket man diggade Kurt Russell i stentvättade tighta brallor!

6/10