2015 har öppnat starkt och redan bjudit på en mängd intressanta skivsläpp. Nu har det blivit dags att samla de januariplattor vi lyssnat på, men inte hunnit med att recensera. Här är årets första ”Månadens PS”.
Venom – From the Very Depths
HEAVY METAL Venom (bilden) har inte varit spännande sedan At War with Satan 1984, och på den tiden var de usla musiker och låtskrivare. Tre decennier senare släpper Cronos och resten av bandets fjortonde (!) sättning en platta som är riktigt bra, men borde hade släppts 1985 i stället. 7/10
Lord Dying – Poisoned Altars
SLUDGE METAL Lord Dying baserar sin tekniska sludge på band som High on Fire och Crowbar och diverse metal runt skiftet mellan 80- och 90-tal. Det är svårt att sätta fingret på vad, men Portland-trion har något som får Poisoned Altars stå ut rejält från mängden. Riktigt bra! 8/10
Erase Errata – Lost Weekend
POSTPUNK Vi har tidigare skrivit om Sleater-Kinneys comeback. Likt dem brukar även Erase Errata kopplas till riot grrrl-scenen. Nya Lost Weekend, första albumet efter ett uppehåll på nio år, är en sedvanligt charmig DIY-präglad blandning av pop, politik, abstrakt konst no wave-skrammel. 7/10
Biomekkanik – Violently Beautiful
SYNTH Violently Beautiful är andra albumet som före detta S.P.O.C.K-medlemmen Christer Hermodsson ger ut under sitt alias Biomekkanik. Här hittar han balansen mellan det melodiösa och det hårda, mellan synthpop och industriella klanger. Starka sånginsatser och bra låtar i den betonggråa retrofuturismens tecken. 7/10
Ghost Culture – Ghost Culture
ELECTRONICA Nykomlingen Erol Alkan kombinerar idéer från 70-talets tyska, minimala elektroniska musik med brittisk poptradition. Ghost Culture har ett mycket intressant sound – bara de riktigt starka låtarna som saknas. 6/10
Man Without Country – Maximum Entropy
INDIE/SYNTHPOP Ett starkt, moget album från Wales-duon som verkar i samma tradition som bland andra M83 och Porcelain Raft. Maximum Entropy är tidlös, sorgsen pop med storslagna, shoegaze-iga arrangemang som låter lika mycket 80-tal som framtid. 8/10
Låpsley – Understudy (EP)
POP/ELECTRONICA Om du uppskattar Florence Welchs melodistyrka, fascineras av James Blakes avskalade ljudbilder och berörs av dramatiken hos Antony & the Johnsons så är det bara att gratulera. Låpsley är din nya älskling! 8/10
Elephant Micah – Where In Our Woods
SINGER-SONGWRITER Joseph O’Connells projekt Elephant Micah låter som en amerikansk kusin till Kristofer Åström och platsar någonstans mellan Jason Molina och Will Oldham i skivhyllan. Som ni kanske förstår rör det sig alltså om tidlöst vacker americana. 7/10
Joey Bada$$ – B4.DA.$$
HIPHOP Joey Bada$$ debutplatta är ett utmärkt exempel på att övergången från mixtapes till studioalbum inte alltid behöver betyda radiohits. Den nittonåriga rapparen låter sig inte tappa den edge han visat på sina två tidigare mixtapes. Kaxigt, tunga beats och en liten nick till nittiotalets hiphop – allt i en perfekt blandnig. 8/10
Menace Beach – Ratworld
INDIEROCK Debutplattan från Leeds-bandet Menace Beach kunde lika gärna vara släppt 1995 som 2015. Britpoppiga melodier, slackerattityd och shoegaze-gitarrer gör oss alla till spanare efter den tid som flytt. 7/10
The Crown – Death Is Not Dead
DÖDSTHRASH The Crown har kvar öset, men inte det lilla extra. Det största misstaget bandet gjort här är att ha med en cover. Inte för att den är dålig, tvärtom – det är en bra version av en av Paradise Losts bästa tidiga låtar. Däremot visar den det övriga materialets svagheter. 5/10
Peter Kernel – Thrill Addict
ARTPOP Under namnet Peter Kernel gör duon Barbara Lehnoff och Aris Basseti artpop med rötterna i post-punk och indie. Musiken är varierad, ibland noisig och intensiv, ibland drömskt svävande. Ofta snyggt, ofta väldigt bra. 7/10
Hanni el Khatib – Moonlight
ROCK På sin nya skiva fortsätter Hanni el Khatib sina musikaliska irrfärder. Efter att ha debuterat med smutsig garagerockabilly lät han Dan Auerbach förvandla hans musik till urvattnad Black Keys-rock på uppföljaren. På Moonligt blandar han alternativrock med bl.a. hiphop och disco. Det är inte alltid helt lyckat, framförallt därför att inga spår når upp till tidigare toppar. 6/10
Marduk – Frontschwein
BLACK METAL Det är lätt att bli kluven till Marduk. Bandet imponerar i sin kontinuitet, men det börjar bli tradigt efter tretton plattor med texter om Satan, Bibeln och Tredje riket. Som vanligt blir det aldrig dåligt, men det är bara i titelspåret och ”503” det faktiskt lyfter. 5/10
Atlas Losing Grip – Currents
THRASH PUNK Att Currents blev årets första stora hajp är en gåta, då det snarare handlar om ett poppigt Green Day goes Load/Reload-Metallica än de höghöjdskonster, revolutioner, smekningar och religiösa upplevelser som målats upp av recensentkollegorna runt om i landet. 4/10
Discourse – Sanity Decays
HARDCORE Se där ja! Debuten från denna straight edge-kvartett från South Carolina är klockren. Influerade av 1990-talsscenen har de knåpat ihop tio utmärkta spår som ligger precis rätt i öronen med optimal ljudbild och intensitet. Definitivt månadens bästa debut! 8/10
Jessica Pratt – On Your Own Love Again
SINGER-SONGWRITER Den Los Angeles-baserade singer-songwritern bjuder på sin andra platta på retrodoftande och avskalad folkpop som för tankarna till Vashti Bunyan men också, i viss mån, Joanna Newsom. 7/10
