Winhill/Losehill – Trouble Will Snowball

Debutskivan från Winhill/Losehill – unisont hyllade Swing of Sorrow – blev en välbehövlig vitamininjektion i en svensk popvärld som fastnat i ett virrvarr av oändliga upprepningar. Borta var dekadenta Caligula-referenser, pretentiöst navelskådande och slentrianmässig namedropping av blöta gator – in kom istället nitton (!) djupt orkestrala och tematiska låtar om sorgen efter en mor. Sexmannabandet med skönsjungande Jonas Svennem i spetsen skapade sig en egen liten nisch och om du fortfarande inte har hört ”The Heart Is A Mussel” eller ”Tell Her She’s The Light Of This World” är det antagligen hög tid att avsluta den där fantastiska femåriga backpackingen i Surinams bakvatten. Du har missat något, kompis!

När bandet nu, nästan exakt tre år senare, följer upp debuten med nya skivan Trouble Will Snowball är det ett än mer självsäkert Umegäng som kommer oss till mötes. Här har vi musikeliten från kulturhuvudstaden som har spelat med allt ifrån Göteborgs symfoniker till Deportees och vadat till knäna i lovordskonfetti – och det märks. I tre år har Winhill/Losehill kanaliserat energi och resultatet är bedårande.

Men det är faktiskt med viss tveksamhet jag tar mig an nya skivan. Singelsläppen har i ärlighetens namn inte riktigt övertygat mig och med viss besvikelse har jag tänkt att den svåra andra skivan kanske skulle bli alldeles för svår. Där ”Swing of Sorrow” vid en första lyssning var full av potentiella hits är ”Trouble Will Snowball” vid en första anblick lite mer trevande och försiktig. Men lugn: skivan smyger sig på, och när den har snurrat några varv har min initiala skepsis vänts i ett leende. Visst är detta samma Winhill/Losehill som sist, fast i en lite mer sober kostym.

Och djupt ner bland alla stråkar, pianon och falsetter finns de. Hitsen. ”Control”, till exempel, med sitt magnifika violinsolo och sin pengakritik. Eller ”Stumbling”, där Winhill/Losehill transformeras till en orkestral variant av Det Stora Monstret. Och även om alla låtar på skivan inte håller samma klass är samtliga väldigt vackra. Bandet spelar som om det gällde ett gig på La Scala och Jonas Svennem tycks hela tiden befinna sig på bristningsgränsen till att riva ut sitt eget hjärta och kasta det i havet.

Slutresultatet är en upplyftande och väldigt behaglig musikupplevelse där Winhill/Losehill lämnat det individuella vemodet bakom sig och istället blickar ut mot en konfliktfylld omvärld. Men det är också en paradoxal skiva. Texternas ämnen är tunga och angelägna – musiken mjuk som en fjäder. En öm smekning med baksidan av handen.

Men trots inslag av vemod är detta tio spår att möta våren med, vin och jordgubbar på en balkong-musik. Även om jag saknar de där riktiga höjdpunkterna vinner skivan på sin jämnhet, och när jag filtrerar världen genom Trouble Will Snowball ser den nästan lycklig ut. Vi låter det vara så.

7/10