Vill klarggöra detta redan från början. Det kan vara så att Natalie Prass spelat in årets låt genom ”My Baby Don’t Understand Me”. Varje instrument har sin givna plats, rösten ger ekon från 70-talets Laurel Canyon och på ett omtumlande sätt fångar texten alla som någonsin glidit ifrån sin älskade. Prass använder soulmusikens alla register för att få denna känsla att tangera det verkliga livet. Nashville-sångerskan lyckas bättre än de flesta och att denna bistra kärleksflykt, skapat denna vackra låt, förklarar musikens inneboende kraft.
Prass självbetitlade debutalbum är en storslagen musikupplevelse, där små medel uttrycker stora ord. Låtarna är genuina, rotade i det förflutna, men samtidigt mer nucentrerade än det mesta som släpps på dagens flyktiga musikmarknad. Här finns ingen stress, ingen jakt på att vara nästa stora stjärna, men detta innebär inte att Prass saknar relevans. Tvärtom.
Släppdatum: 26/1
Bolag: Spacebomb
Bästa spår: "My Baby Don't Understand Me"
Det finns stunder av mindre lyckade försök att fånga Disneys filmiska symfoniarrangemang (där isen är spegelblank, men alla vet att is har en tendens att spricka). Förutom dessa utflykter handlar det mesta om snygga blåssektioner, tonsäker sång och välavvägda stråkarrangemang. Musik som känns bekant, även om det är allra första gången som låtarna landar på din stereo eller i dina lurar.
8/10